Brunos matte

Läkaren: Jag förstår att du har tryck över bihålorna?

Jag: Ja. Röntgen visade dock ingenting men jag känner absolut ett tryck över bihålorna. [Jag fortsätter här med att berätta om flygturen förra veckan.]

Läkaren: Har du möjligtvis uppblåst mage också?

Jag: Ja!

Läkaren: Lider du av åksjuka också?

Jag: Ja!

Läkaren: Är du extremt ljudkänslig emellanåt?

Jag: Ja!!!!

Läkaren: Är du yr då och då, utan synbar anledning?

Jag: Ja!!!

Läkaren: Upplever du synfläckar ibland?

Jag: Ja…

Läkaren: Hjälper Alvedon mot värken?

Jag: Nej!

Läkaren: Du har migrän.

Detta var det mest bisarra samtal jag haft med en läkare. Saker som jag inte trodde hade med huvudvärken att göra men som jag lidit av i hela mitt liv, extremt uppblåst mage, åksjuka, sporadisk yrsel och synfläckar hänger alltså ihop enligt honom. Det konstiga var att han frågade om allt detta, jag hade inte ens tänkt att ta upp det. Det var precis som om jag bockade av en lista för en typisk migränpatient. Jag kände förvisso paniken stiga för migrän känns så definitivt och lär-dig-leva-med-det-aktigt. Jag fick en lång föreläsning om vad migrän verkligen är, hur det kan yttra sig, hur man kan motverka det osv och jag lärde mig massor. I min värld är migrän extrema huvudvärksattacker som gör en handlingsförlamad. Så ont har jag aldrig haft. Jag har ju mer en konstant tryckande känsla än attacker. Men man kan tydligen ha det i olika grader. Jag kan förebygga det genom att äta rätt till exempel. Bra, tänkte jag, att avstå från några livsmedel är väl ingenting. Jag har ju trots allt gett upp kött så hur svårt kan det vara… Tills jag såg listan, jag höll på att börja gråta när jag ögnade igenom den.

Unvik: (obs, detta är bara en bråkdel av allt gott jag ska undvika!) Allt som innehåller koffein, filmjölk, gräddfil, all god ost du kan tänka dig, bönor, ärtor, linser, oliver, avocado, druvor, nötter, frön, choklad, godis, chips och snacks…

Men däremot får jag äta bröd och pasta i alla dess former, något som absolut inte går hem i min mage. Jag kan inte annat än förhålla mig lite skeptisk till listan. Inte bara för att allt jag anser vara gott finns med på den, utan för att mycket av det jag faktiskt får äta inte alls finns med på listor över mat som är bra för magen. Om han nu menade att det finns ett samband mellan huvudvärken och uppsvälld mage så borde ju produkterna stämma överens. Jag har googlat en hel del och det är tydligen inte ovanligt att migränpatienter dessutom lider av extremt uppsvälld mage. I min googlefrensi hittade jag dock dieten LCHF (Low Carb, High Fat) som i stort sett går ut på att man ska äta mycket mer naturligt fett än vad vi vanligtvis får i oss idag och i stort sett inga kolhydrater. Det är en diet jag skulle kunna följa. Fortfarande mycket man måste säga adjöken till men inte på långa vägar allt gott. Vad jag skulle vilja göra är att testa för att se om det fungerar. Gör det det kan man ju sen lägga till olika produkter för att se hur kroppen reagerar på det. Reagerar den inte dåligt kan det ju inte heller vara fel att äta det. Eftersom jag är vegetarian kommer det att bli svårt för mig att få i mig allt jag behöver dock för mycket av min kost idag är grönsaker och quornprodukter och bådadera finns det ganska mycket kolhydrater i. Tänk att det ska vara så komplicerat att må bra idag!

Nåja, än så länge så är det alltså migrän jag har. En remiss till hjärnröntgen har gått iväg och ett möte med neurologen ska jag också hinna med innan jag köper det helt och hållet. Men enligt läkaren idag är mina trumhinnor tokfina och likaså mina näsgångar och ingångarna till bihålorna så han kan inte finna något annat fel på mig.

Febern är borta i alla fall och jag njuter av att vara frisk!!!

Tänk att det oftast inte är de dyra och välgenomtänkta leksakerna som fascinerar barnen. Ibland räcker det med en vattenslang. Sitter i vårt arbetsrum och om jag sträcker mig lite åt höger ser jag grannens bakgård. Värmen har lockat fram badbassängen och både mamma och pappa är med lillpojken i sitt vattenparadis. En stor, vacker och oerhört väluppfostrad, långhårig chäfer är också med i leken. En vacker bild. Kan inte annat än undra om det finns med i våra kort, att någon gång leka med ett liten flicka eller pojk som vi kan få kalla vår…

Jag ligger hemma i influensa och allt känns ytterst trist för tillfället. Sommaren har äntligen hittat hit men jag kan inte tänka mig något jobbigare än vistas ute i solen just nu. Vaknade i lördags natt med 39 graders feber. Två timmar tidigare mådde jag utmärkt så jag blev verkligen tagen på sägen. Ont i huvudet, ont i kroppen och en kroppstemperatur som pendlar upp och ner flera gånger om dagen. Nu är jag inne på tredje dagen och jag hade gärna sett en förbättring men det blir nog en dag i soffan imorgon också.

Men i vanlig ordning händer det något som ger en lite perspektiv på saker. Läste precis finfina Eludies inlägg. Hon har tvingats till det som alla djurägare fasar för, nämligen säga godnatt för alltid till sina pälsklädda vänner. Mina tankar går till henne, sorgen är oändlig.

Ja visst hade det varit härligt om det var mitt mål. Om anledningen vore ett gott Rosé eller möjligen ett par Rasberry Daiquiri… Men i mitt fall handlar det om ofrivilligt snurrig, vilket leder till konstant illamående eftersom jag inte ens kan titta på en unge gunga på en vanlig gunga utan att få kväljningar.

Min man skulle till Stockholm med jobbet så jag flög med för att passa på att shoppa lite hufvudstadskläder, men det blev inte så mycket av den varan. Märkte några timmar efter landning att omvärlden betedde sig lite konstigt. Det gick inte att fokusera på något och marken under mina fötter kändes som mjuk lera. Jag var tvungen att sätta mig med jämna mellanrum och försökte intala mig själv att jag bara inbillade mig. Men efter några timmar gick det inte längre utan jag fick traska tillbaka till hotellet och lägga mig. Tänkte att det kanske bara var efterdyningar av flygturen, jag är som sagt oerhört känslig för alla fortskaffningsmedel och det enda stället jag inte blir åksjuk på är bakom ratten. Fast även där har det hänt att jag mår dåligt, speciellt vid runda påfarter till motorvägar. Dag två kändes det bättre och jag tog på mig platta skor för att göra ett nytt försök men icke sa nicke… Min man fick komma och möta mig och agera stöd resten av dagen. Ingen shopping idag heller.  Flög hem ikväll och när vi skulle landa trodde jag mitt huvud skulle implodera. Trycket över bihålorna och öronen var ofantligt och jag började gråta av smärtan. Det var lönlöst att tryckutjämna. Jag hörde inte vad min man sa när han satt bredvid mig och försökte ge mig tips. Jag ville köra raka vägen till akuten för om det inte hade släppt hade jag tuppat av av trycket. Men när vi står och väntar på väskan ömsom tjuter det och poppar i öronen och till slut får jag tillbaka hörseln och trycket minskar. Till saken hör att jag röntgade mina bihålor i måndags för att jag har haft återkommande huvudvärk i flera år så jag ser givetvis parallellen. Vad jag faktiskt inte visste innan jag röntgade mig var att man har bihålor även runt öronen, vilket ju då kan förklara yrseln eftersom balanssinnet sitter där. Fick precis ett tips av min vän sjuksköterskan att det även kan vara ett virus som satt sig på balansnerven så jag får väl insistera på lite blodprov när jag ringer imorgon.

Trodde jag skulle få blogga om tjusiga festtoppar, jeans och skor men så blev det inte denna gången. Hann faktiskt köpa ett par riktigt fina sandaler som jag hittade i en lite butik i gamla stan. Ett par modesta gladiatorsandaler. Skönt när värmen är här.

Bruno fick stanna hos min kära mor och hon ville inte lämna honom ifrån sig när vi kom och hämtade honom ikväll. Hon får tydligen så många beundrande kommenterar när hon är ute och går med honom. Så klart!!! Det är nästan löjligt vad vi saknar honom när vi är borta. Igår när vi satt och åt middag satt vi i 30 minuter och pratade Brunominnen. Herregud! Vi satt dessutom och planerade för nr 2, för han kommer så småningom. Kan inte riktigt bestämma oss för vilken ras men det lutar åt en gul labrador. Men jag är sååååå sugen på en Grand Danois! Har alltid velat ha en. Jag har läst på om rasen många gånger och jag tror verkligen det är en ras som passar oss men visst finns det nackdelar med att de är så stora. En ny bil måste ju införskaffas bland annat. Vi får väl se vad det blir.

Tack för fina kommentarer!

Tack söta Ting för att du efterlyser mig. Faktum är att jag har total skrivkramp. Jag mår bra, trivs med mitt liv mer än på länge och har egentligen mycket roligt att skriva om, men allt ter sig så ointressant. Inte bara för andra läsare, utan till och med för mig själv. Ointressant att skriva om liksom. Därför blev jag så där härligt varm inombords när Ting undrade hur det var med mig. Kanske jag får ihop ett inlägg i alla fall…

Min underbara, entreprenörsdrivna, ambitiösa och företagssamma kärlek till man har tillsammans med sin syster startat en webshop. Den lanserades för några dagar sen så vi ser med spänning fram emot barnsjukdomar och annat dravel, men den är faktiskt up and running. Influerad av vår hårboll (som jag för övrigt inte förstår hur han kan ha något hår kvar som han fäller i dessa temperaturskiftningar) började de spåna på hur man kunde förena nytta med nöje. Min svägerska som äger en hästgård på Öland har länge velat slå sig in på den ekologiska matbanan. Öland har ju en uppsjö av fantastiska odlare och tillverkare av ekologiska varor. I jakten på allt detta dök idén upp om hundben och de ekologiska varorna får följa senare. Benogram.se har samma syfte som blommogram, chokladogram o s v. Det vill säga du beställer ett ben till en hund du vill uppvakta och vi ser till att det leveras. Vi är stolta! Än så länge kan man inte söka på det på google men det kommer. Att starta en webshop är inte något man gör i en handvändning upptäckte vi. Besök gärna, kanske har ni en vovve i er närhet som förtjänar en liten present:-)

I helgen rullade vi ut vår gräsmatta och vi var mäkta stolta efteråt. Det tog exakt hela dagen och då stannade vi inte ens för lunch. Jag har så ont i kroppen så det är helt löjligt. Jag är rätt vältränad nuförtiden men träningen har fått stå tillbaka i veckan, har varit glad att jag kan ta mig in i och ur bilen… Fråga mig inte vad det är så jobbigt med att rulla ut gräs, men mängden och antalet repetitioner av samma rörelser gjorde susen. Dessvärre är jag inte längre lika stolt för just nu är inte gräsmattan så fin. Min man tycker jag är för kritisk och att jag ska ha is i magen, vilket han med största sannolikhet har alldeles rätt i. Men att ha is i magen är inte min melodi… Bruno uppskattar den till max dock! Han får ju inte rumla runt på den än men så fort vi var klara spatserade han ut i mitten och la sig tillrätta. Han fullkomligt älskar att ligga och spana på omnejden eller ta en tupplur utomhus så han kommer att glädjas mest av alla. Jag är nog benägen att påstå att vi lyckats hitta världens goaste hund. Hans psyke är så stabilt och han är så lugn och trygg med sig själv och alla runtomkring. Han har en beundransvärd förmåga att känna av energin och anpassa sig efter den och det är så skönt. Vi har redan tankar på att köpa honom en kompis men faktum är att vi tror vi har tömt turpotten vad gäller hundar så det är knappt vi vågar.

När jag läser Tings inlägg om hur bra de hade det innan lilla mandeln kom och hastigt och sorgligt gick, inser jag hur bra jag mår. Jag kan verkligen relatera till det hon skriver. Hur de har hittat en bra balans i livet mellan olika glädjeämnen och att livet fått tillbaka sin mening. Precis så känns det för oss. Vi skrattar oerhört mycket nu för tiden. I vardagen. Vi känner oss lättare, gladare, hälsosammare, finare och bättre. När vi tog bort fokus från att fortplanta oss så hamnade strålkastarljuset istället på andra områden som vi faktiskt är bättre på. Det är mentalt och framför allt känslomässigt nedbrytande att varje dag fokusera på något man INTE klarar av. Jag har hittat tillbaka till mitt träningsjag och njuter av att pressa kroppen till dess yttersta. Jag känner att jag lever, att jag klarar av det och att jag blir starkare.

Jag ser fram emot augusti/september när föräldrautbildningen börjar men jag längtar inte dit. Jag njuter verkligen av mitt liv, precis som det är. Jag kanske kommer att få äta upp detta senare men just nu stör det inte mig att processen är lång. Jag ser adoptionsprocessen som en spännande äventyr som vi ska påbörja i höst men innan dess vill jag njuta av sommaren. Det slår mig nu när jag skriver detta att jag kände exakt likadant för tre år sen när vi planerade att försöka bli gravida. Jag längtade efter att få börja men ville ha en sista sommar ensam med min man… Ha!

Imorgon eftermiddag går jag på semester och förhoppningsvis är min semester mer intressant än mitt jobb och således kommer det fler uppdateringar.

Signing out for now…

AAARGH! Jag blir så arg! Mina länkar är borta och jag förstår inte varför. När jag går in och kollar i kontrollpanelen finns både kategorierna kvar och själva länkarna. Det står att de är synliga men de finns ju inte där! Det är säkert jag som har missat något men jag orkar inte leta längre. Trist är det i alla fall…

Vill börja med att gratulera kära, goa, fina, modiga, starka Tingeling. Efter att ha lagt allt vad barnalstrande heter bakom sig (om man nu inte räknar adoption till barnalstrande) så överraskas de av denna underbara, fantastiska nyhet, nämligen en graviditet. Eftersom jag inte vill jinxa det på något sätt så går jag inte in på det mer, men kan ju omöjligen låta bli att kommentera det! Made my day! Week, month!!!

Själv ska jag till zonterapeuten för första gången imorgon bitti. Jag har enormt jobbig menscykel och har blivit lovad att en zonterapeut ska kunna hjälpa mig. Så jag tror blint på det nu! Min svärfar är pensionerad zonterapeut och har vurmat för metoden länge nu. Dessvärre bor de så långt bort så han kan inte hjälpa mig, men jag har letat upp en annan rekommenderad man och när jag pratade med honom påstod han att han utan tvekan kan hjälpa mig på ett par gånger. Får väl se… Jag vill inte börja äta p-piller igen. Dels för att jag givetvis fortfarande har en orimlig förhoppning om att vi ska vara ett av de paren som blir gravida bara för att vi slappnar av, men mest för att jag vägrar utsätta min kropp för fler hormonbehandlingar. Detta leder till outgrundlig, överjävlig smärta 3 dagar i månaden, feberfrossa, illamående, huvudvärk, svullnad och blödningar två veckor i månaden. En nytt härligt symptom som dykt upp är uppblåst mage. Jag överdriver inte, i nästan två veckors tid är jag så svullen i magen att det ser ut som om jag är halvvägs gången i en graviditet. Min man tror inte sina ögon när jag visar honom! Vanligtvis är jag platt och jag blir lika förundrad varje månad hur jag kan vara så stor när jag annars är så platt, vart tar det vägen? Var kommer det ifrån? Är det bara luft? Har hört talas om att man känner sig plöfsig men detta är en helt annan dimension. När jag slappnar av känns det som huden på magen ska spricka! Är det någon som känner igen detta? Det verkar följa min cykel, därför har jag inte kollat upp det med en läkare, men om inte zonterapeuten kan hjälpa mig måste jag nog kolla upp det. Inte riktigt så här jag vill ha det mitt resterande vuxna, icke-gravida liv. Nu när det konstaterats att inga bebisar ska växa i mig så kan jag väl få åtminstone få slippa bli så brutalt påmind om det varje månad.

Humpf!

Ett sån’t fantastiskt uttryck tycker jag, gobsmacked! Säger liksom allt. Jag är helt golvad av förvåning på ren svenska. För ett tag sen skrev jag ett lååååångt mail till min pappa -vi har inte en relation som tillåter att jag lyfter telefonen- om vår dåliga relation, min del i det hela och min önskan om en förbättring. Klart att jag inte är objektiv och allt handlar om hur man tolkar det som skrivs, men jag gjorde mitt yttersta för att inte vara anklagande. Samtidigt ville jag få fram att jag efter mer än tio år kommit underfull med att det inte är mitt fel. Att en förälder har det yttersta ansvaret för relationen till sitt barn. Jag ville att han skulle veta att jag insett det. Jag skrev också att jag vill försöka hitta en ny relation som inte grundar sig på den kassa vi redan har, men att jag vill ha honom i mitt liv på något sätt. Jag uppmanade honom också att ta vara på relationerna till sina fyra barnbarn, även om vår tid är förbi.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Han fanns knappt där under min uppväxt och när jag gick i nian skilde sig mina föräldrar. Han gifte om sig med en kvinna som är sjukligt svartsjuk och som helst ser att vi inte har någon kontakt. Väldigt korta drag…

Hans svar var en långt mail där han nästan datum för datum gick igenom alla de gånger vi -enligt honom- behandlat hans fru illa. Han tycker att hon har all anledning att inte gilla oss och han tycker vi har betett oss förkastligt åt. That’s it. Nothing more! Whatsoever! Inget ”jag har säkert gjort fel”, ”vi kan hitta tillbaka”, ”jag är ledsen”, ”låt oss börja om”… NADA!!!! Jag vet inte vad jag förväntade mig men inte det! Hur kan en vuxen människa bete sig så? Hur kan man tvätta händerna rena från allt ansvar för sina barn?

Jag orkar inte ens bli ledsen. Jag insåg att vi aldrig kommer att hitta någon medelväg, vi kommer aldrig ha någon relation och det är okej. Men mitt hjärta blöder ändå varje gång mina syskonbarn undrar varför de inte har någon morfar eller farfar. ”Han är ju inte död, varför är han då inte här?” Ja du, vad svarar man?