Samtalet med vår adoptionshandläggare igår gick bra. Fick prata i 60 minuter om mig, min man och vår relation. Rätt häftigt faktiskt att sitta och prata om sitt förhållande med en något främmande människa. Jag antar att jag hade kunnat säga precis vad som helst, men det fanns ju ingen anledning att säga något annat än sanningen. Jag kände mig så stark när jag gick därifrån. Det känns som vi kan klara allt tillsammans. Till träffen skulle jag ha skrivit en två-sidig berättelse om mitt liv i kronologisk ordning. Viktiga händelser och personer. Det är inte så lätt som det låter. Vad är viktigast? Vad ska jag nämna och vad ska jag utesluta? Det känns ibland som om jag är på den viktigaste anställningsintervjun i mitt liv, och vill således göra bra ifrån mig. Men samtidigt måste jag ju vara ärlig. En bra övning som jag kan rekommendera att man gör, även om man inte behöver göra det. Det tvingade mig att sammanfatta mitt liv i form av viktigheter och det var häftigt.

Jag antar att jag inte behöver förklara mig för någon annan än mig själv så jag sätter punkt här. Om du som läser vill ha lösenordet så maila mig och berätta lite om dig själv så kommer lösenordet på studs. ( jvag76@gmail.com)

Jag har fortsatt göra övningen med lilla marionettdockan i mitt inre, och det känns inte fullt så hemskt längre. Blir inte illamående längre, även om jag inte är störtnöjd med vad jag ser. Men jag tar framsteg för vad det är, nämligen just ett framsteg. Jag är så tacksam för att jag blev intresserad av KBT för några år sen (då av helt andra anledningar, nämligen att hjälpa mina elever med ångestsyndrom) för det är lättare att se mig själv som klient, och vara mer klinisk i mina bedömningar. Det blir avdramatiserat, behandlingsbart och inte så känslofyllt.

Jag har alltid trott att alla mina känslor är sanna. Hur kan man ha en känsla om den inte är sann? Varför skulle man ha den då? Om jag känner mig ledsen och nere, ja då har jag så klart en fullt legitim anledning att vara det! Om jag känner mig deppig för att jag ser tjock ut i ett par byxor, ja då SER jag tjock ut i byxorna! Om jag hade dåligt samvete för att jag inte gjort något tillräckligt bra, ja då HAR jag inte gjort det tillräckligt bra. Aldrig har jag reflekterat över att detta kan vara fel. Min man har försökt att vid väl valda och illa valda tidpunkter förklara för mig att det inte nödvändigtvis ligger till på det viset. Det är klart en känsla kan vara sann, men den behöver inte vara det. Jag lyssnade inte på det örat, för hur ska jag då veta vilken känsla som representerar sanningen? Det var mycket lättare att bara tuffa på i det svart/vita spåret där inga missförstånd uppstår.

Dörren står på glänt och jag har de senaste dagarna vågat kika genom springan. Kanske jag har rätt att ifrågasätta mina känslor…

Anledningen till att jag tog tag i min spindelfobi var för att det bara blev värre och värre. En generalisering skedde. Efter ett tag var det inte bara stora spindar, utan även små. Sen räckte det med att se spindelnät och mot slutet vägrade jag att gå till utrymmen som kanske hade spindlar. Jag insåg att det inte var hållbart och tog tag i det. Jag tror att en liknande generalisering har skett med mig. När jag växte upp var jag ett väldigt känsligt barn, känsligt på så sätt att jag tog till mig allt som min omgivning avslöjade att den tyckte om mig. Jag gjorde sen detta till en sanning. Genom årens lopp har det blivit en hel del sanningar, och dessvärre har jag bara valt att spara de negativa. Min klassföreståndare sa på högstadiet att jag var ”kärringen mot strömmen” i klassen. Den som ifrågasatte och spelade djävulens advokat. Som pedagog kan jag se fördelarna med att ha en sådan i klassen, men jag tolkade ju det som något negativt, och detta har ialla fall blivit en sanning hos mig. Varje gång jag opponerar mig så knackar den lille med elgaffeln mig i tinningen och viskar: ”Han hade rätt!” Det är inte det att jag låter bli att opponera mig, men däremot följs det av ångestkänslor och en evinnerligt lång monolog inne i huvudet där jag måste rättfärdiga bort ångesten. Nu när jag tänker efter så har jag ångestpåslag i stort sett hela min vakna tid, lågfrekvent och osynligt för omgivningen och mig själv, men tillika påslag.

För att återkomma till generaliseringen så tror jag att spindeln från början kanske var en aspekt av mig som jag inte var så förtjust i, men då jag inte tog tag i det, eller ens var medveten om det, så har det spritt sig till allt som har med mig att göra. Gemensamt för alla ångestsyndrom är ju att du skaffar dig säkerhetsbeteende eller undvikande beteende för att slippa ångesten. Om du till exempel har ett tvångssymdrom som innebär att du inte kan gå hemifrån utan att kolla spisen eller om dörren är låst, så är ditt säkerhetsbeteende att hela tiden gå tillbaka och kolla spisen eller dörren, så att du slipper ångesten. Jag tror mitt säkerhetsbeteende har varit att hela tiden höja ribban, höja förväntningarna på mig själv. Om jag bara gör lite bättre, lite renare, lite smalare, lite snyggare så… På så sätt har jag hållt den värsta ångesten på replängs avstånd.

Jag är livrädd för att min nyfunna insikt är borta imorgon när jag vaknar, men jag försöker intala mig själv att den är här för att stanna. För att KBT ska fungera måste du vilja må bättre, och det vill jag verkligen nu. Jag hade inte alls varit mottaglig för samma behandling för ett år sen så visst känns det positivt och hoppfullt. Men jag är redo att rannsaka mig själv, jag tror jag är redo att inse mina begränsningar. Det som gör att det hela känns spännande är att jag börjar inse att om jag släpper på alla måsten och alla regler, så kommer nog lusten och med den prestationen. Den riktigt härliga och utvecklande prestationen. För att riktigt hamra hem vad jag menar använder jag mig av Anna Kåvers ord i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig, vilken jag för övrigt starkt rekommenderar till alla.

Låt oss använda ett bildspråk. Om du för en stund leker med tanken att ditt inre, din själ om du så vill, är ett stort ljust rum med många fönster och ett par stora dubbeldörrar. Detta är ditt vardagsrum där du ska kunna slappna av, en plats där du ska kunna njuta och göra det du vill. I rummet tillbringar du mycket tid, är aktiv eller passiv, ensam eller tillsammans med andra. Men något känns fel. Du känner ingen ro, du kan inte slappna av i ditt vackra rum. Du har i stället kämpat i hela ditt liv för att kontrollera dörrarna. Stått på post som en hårdhänt dörrvakt för att sortera dina ”gäster” som består av tankar, känslor, bilder, sinnesintryck, kroppssensationer. Förmodligen har du vaktat länge och hårt och gjort det främst av rädsla för de ”gäster” som skapar obehag i någon form. För att undvika inbillade katastrofer måste du ideligen stänga och öppna dörrarna, beroende på vem du vill släppa in och vem du inte vill ha i ditt rum. Det har varit ett förfärligt svårt och utmattande arbete med få vilopauser. Ingen tid har funnits för att själv gå in i ditt rum och vara där och bara njuta, eller slå dig ner och vara åskådare eller göra det som du vill eller på annat sätt borde göra. Du kan helt enkelt inte påverka situationen inne i rummet – du är fullt upptagen med sorteringen vid dörren. Strömmen av ”gäster” är jämn och sinar aldrig.

Jag har sällan läst en text så passar så bra in på hur jag känner. Jag hade aldrig kunnat beskriva det lika bra och är ytterst tacksam för att någon annan gjort det.

On a different note: Fick hem en lapp i brevlådan om att en kvinna några gator bort har en massagestudio. Jag tänkte först bara slänga lappen men av någon anledning sparade jag den. Jag hittade den igen för några dagar sen och beslöt mig för att gå dit och få massage. Min huvudvärk och mina bröstsmärtor ger ju inte med sig så jag tänkte att jag kanske kan hjälpa processen lite på vägen, genom att mjuka upp stela muskler lite. När jag kommer dig och har legat på bordet några minuter undrar hon hur jag står ut. Knutorna jag har i nacken och mellan skulderbladen var tydligen enorma och kunde/borde med all rimlighet orska huvudvärken och kanske även bröstsmärtorna. Det var de mest smärtsamma fyrtiofem minuterna jag någonsin genomlidigt men bad ändå om att få komma tillbaka. Hon trodde att vi skulle få bukt med det här på några behandlingar och gav mig dessutom tips på övningar jag borde göra. Nu kommer the question of the year: Varför har INGEN av de 8 läkare jag har träffat det senaste året föreslagit massage? Nu när jag tänker efter vill jag sparka mig själv i rumpan för att inte ha tänkt på det själv mycket tidigare, men att läkare som får patienter som har huvudvärk och som de dessutom sätter en stressdiagnos på, inte åtminstone föreslår massage är ju rätt uppseendeväckande! Arhghg!”#%/()=! Ska i all fall tillbaka på fredag för mer smärta. Konstigt att något som gör så ont också kan vara skönt.

Peace out:-)

När jag kom dit idag fick jag först redovisa min läxa. Läxan bestod av att reflektera över när livet kändes okej. I vilken situation befinner jag mig? Vilken tid på dygnet är det, vem är runt omkring mig, vad gör jag o s v. Det blev tydligt för mig ganska snabbt vad dessa tillfällen hade gemensamt, nämligen närvaron av människor jag verkligen tycker om. Föga förvånande kanske att personer man tycker om får en att må bra,  men det är ändå nyttigt att bekräfta det. Framför allt blir det extra svårt att motivera varför jag av tidsbrist eller energibrist prioriterar bort just dessa tillfällen, som ofta blir fallet.

Jag fick sen utrymme att prata fritt om hur jag upplevt veckorna sen sist och det är alltid spännande att se vad som kommer ur munnen. Av någon anledning väljer jag att berätta om en kollega till mig som har bestämt sig för att studera vidare. Hon har därför hoppat på en KY-utbildning som hon ska gå samtidigt som hon arbetar. Hon kom till mig och bad om hjälp när hon var osäker på inlämningsuppgiftens upplägg och för att få lite allmänna studietips. I kölvattnet av detta har jag fått peppa henne då hon inte själv trott att hon skulle klara av det. Det visade sig att hon är jätteduktig och fick mycket bra betyg på kursen. När hon fått betyget kommer hon inspringades till mitt arbetsrum och nästan gråter av lycka för att hon klarat den första kursen. Hon berättar om att hon totalt ändrat syn på sig själv och känner sig stark och riktigt jäkla bra. Jag fylldes av en sån avundsjuka att jag knappt kunde titta på henne. Jag har aldrig i hela mitt liv kommit en i närheten av den känslan hon förmedlade där. ALDRIG. Jag vet inte varför denna anektdot kom ur min mun men jag hade nog ett behov av att styra in samtalet på just dessa tankar. Tankarna av att inte räcka till, att inte göra något tillräckligt bra, att hela tiden flytta fram målet så att jag aldrig når det. Det är bara det att när jag själv yttrar orden så känner jag mig så patetisk. Som en liten flicka som törstar efter bekräftelse och komplimanger. Men det är inte alls så jag menar. Jag avskyr komplimanger och om någon i min omgivning ger mig bekräftelse så tänker jag ändå att personen i fråga inte har tillgång till hela sanningen, för då hade hon/han inte sagt så. Det är ju bekräftelsen från mig själv jag vill ha, men är helt oförmögen att ge.

Han frågade mig om jag tror att jag hade tyckt att jag var okej om jag träffade mig nu. Hade jag velat vara min vän? Vad hade jag tyckt och tänkt om henne? Jag blev väldigt obekväm av frågeställningen. Då bad han mig titta på mig själv som om jag vore en tredje person. Jag fullkomligt ryggade tillbaka. Det gick inte. Han tvingade, jag började gråta. ”Vad ser du?” frågade han. Jag såg inte henne men det kom upp en massa känslor. Han är väldigt duktig på att få mig att gå till botten med en känsla och nöjer sig inte med att jag säger ”avsky” t ex. ”Hur känns avsky? Var sitter avsky någonstans?” I halsen, illamående… ”Håll kvar henne med ditt inre öga till illamåendet lägger sig!” Fruktansvärt jobbigt. Oerhört påfrestande och energitömmande. Det gick inte. ”Snurra henne, låt henne dansa, stå på huvudet. Titta på henne.” Tårarna bara rinner för alla känslor som är förknippade med den person jag leker med för mitt inre är negativa. Hon är tjock, har framför allt tjocka lår och stor rumpa, inga bröst över huvudtaget, konstig, annorlunda, fel och fjantig. Tiden går och illamåendet består. ”Sitt upp och ta djupa andetag, förklara var känslorna sitter.” Jag vill bara skrika åt honom att låta mig vara, men inser i samma sekund att det är det här som är KBT. Det är det här som är ångest och jag har hittat nya spindlar. Jag måste genom ångesten, jag måste titta på henne, jag måste förlika mig med att hon studsar på huvudet, naken och ful, i köket i mitt mentala hus. Illamåendet finns kvar men vi avbryter. Han förklarar på sitt braiga sätt att jag har skaffat mig negativa tankemönster som triggar igång känslor som är så starka att jag väljer att inte besöka dem igen. Men generaliseringen är ett faktum och det är inte längre bara en sak med mig som är dålig utan hela jag, hela mitt väsen är förpestat av dessa känslor. Om jag närmar mig känslan vänder jag och flyr för att aldrig vända åter. Jag tar omvägar i tankar och känslor för att slippa illamåendet.

Eftersom jag i mitt yrke har blivit relativt bekant med KBT var det faktiskt en hel del bitar som föll på plats. Ångestens många ansikten och vikten av att stå ut i den och inte ge vika. Anledningen till varför jag känner som jag gör är ju inte relevant, även om det hade varit intressant att spekulera kring det också. Kanske jag fortsätter dra i den tråden längre fram. Kanske känns det inte alls relevant då.

Läxan till nästan gång är att köpa ett block och skriva ner alla dessa negativa tankar som kommer under dagen. En kvart varje dag ska jag anteckna alla minustecken med mig själv. Från andra hållet i blocket ska jag istället skriva ner de stunder då jag mår bra. De stunder som får mig att le. Det kommer att bli oerhört smärtsamt att inse att den första listan kommer att längre än den andra.

En annan strid av tankar är kring provresultaten jag fick av min husläkare för några veckor sen. Samma läkare som gav mig remiss till psykologen tog också TSH-värdet och meddelade att det låg lätt förhöjt. När jag ringde tidigare i veckan för att höra det exakta värdet blev jag lite paff. Det låg på 4.7. Inte oroväckande högt menade hon men efter att ha läst Tingelings inlägg så blir jag så klart lite extra nyfiken. Om man vid lägre värde än så faktiskt börjar medicinera så undrar jag varför min läkare inte tycker att det är så mycket att fästa sig vid. Jag har därför begärt hem min journal från RMC för att se värdet var under behandlingarna. Jag kanske hade bättre värde då, så än behöver jag inte ta ut någon jämmer, men så klart sätter det lite griller i huvudet. Jag kan ju ha befunnit mig inom normalvärdet och därför har ingen reagerat, men ändå alldeles för högt för att kunna bli gravid. Vi har ju aldrig fått någon förklaring till varför våra 5 toppägg inte ville stanna. ”Ni kanske bara inte är kompatibla?” var det närmsta till förklaring vi kom. Jag har till och med förlikat mig med detta, så om vi får reda på att utgångsläget hade kunnat förbättrats blir jag så klart lätt upprörd. Men, jag har lovat mig själv att inte reagera på det förrän jag vet hur det ligger till. Dock är jag ju jag, så så klart har jag redan googlat på varenda sökord som kan leda till en förklaring och faktum är att om jag skulle lida av hypotyreos så finns det en del symptom som är samma som jag har sökt för under en lång tid. Frusenhet, trötthet, nedstämdhet, svårt att minnas, sköra naglar, dålig hårkvalité, ökat sömnbehov, hudutslag, yrsel, förstoppning, svårt att bli gravid eller upprepade missfall. Saken är dock den att denna lista likaväl kunde beskriva en stressad person så än överlägger juryn.

Jag forsätter med andra ord att tro på stressen och den har jag också lite att orda om. Jag har funderat mycket på hur jag ska förändra mitt liv för att komma åt den och även om inga världsomvändande beslut har tagits så har små förändringar faktiskt gjorts. Jag har till exempel kommit fram till att jag aldrig kommer att trivas med mitt liv om jag inte får igång träningen igen. Jag har så länge jag kunnat gå varit fysiskt aktiv, i eller utan förening. Att tro att jag nu ska kunna ”tänka bort” mitt stora behov av att få röra på mig är inte rimligt. Trots det kommer jag inte iväg till gymmet regelbundet för min trötthet hindrar mig. Sen vi flyttat är det inte längre lika smidigt att springa inom gymmet och träna lite, utan det innebär förarbyte av bil, bussresor och väldigt mycket tidsspill. Detta i sig gör att jag inte kommer in i rutinerna. Min underbara man föreslog att vi köper en bil till så att jag kan sköta min träning utan att behöva tänka på honom och Bruno, vilket faktiskt i några timmar var vår lösning. Men sen sprang vi på en ännu bättre lösning. En lösning som jag för ett år sen aldrig hade övervägt. Ett hemmagym. För mig har träningen alltid gett mig lika mycket social tillfredsställelse som fysisk och jag har alltid undrat hur folk kan träna hemma. Hur hittar de motivationen utan hög musik dundrandes i högtalarna, 20 personer runt omkring sig och en instruktör som peppar? Nu vet jag. Nu när jag vet att mitt behov av att få röra på mig trumfar det sociala behovet har jag inga problem att förstå varför folk väljer det. Detta innebär att jag kan gå upp tidigare på morgonen och träna, vilket ger mig en härlig känsla hela dagen och en kväll att göra annat på. Annat som ger energi och skapar lustfyllda känslor. Kändes helt underbart att ha fattat det beslutet, kändes så rätt. Så nu ska jag köpa en cross-trainer och lite hantlar. Pilates-bollen och yogamattan ligger redan i garderoben så nu ska jag bara hitta lite bra träningsvideor. Cross-trainern är grymt ful att ha framme, men till och med det får ge vika för mitt välbefinnande. Jag känner att jag är på rätt väg:-) Som sagt, ingen stor förändring men en förändring i alla fall!

Om man skulle koppla högtalare till mina tankar nästan vilken given sekund som helst hade det låtit ungefär så här: vad ska jag göra när jag är klar med det här? Är du nöjd med det här? Hur hade det kunnat bli bättre? Varför gick du inte upp i morse och tog en lång promenad med Bruno? Är det viktigare för dig att få sova? Varför åt du den där sista gaffeln, du var ju mätt redan innan! När ska jag hinna med att städa? Jag måste ringa X, hon tycker säkert jag är en dålig vän som aldrig hör av mig. Jag borde gå och träna ikväll men hinner inte, dåligt planerat… Nu har jag inte läst så mycket som jag hade planerat att göra, varför kan jag aldrig genomföra något ordentligt. Jag måste vara positiv och glad ikväll så min man inte ångrar att han gifte sig med mig. Jag måste bjuda över mina syskonbarn, de tror säkert inte att jag älskar dem. And so on… För mig är detta ett normaltillstånd, att ideligen ifrågasätta och utvärdera vad jag gör och inte gör, hur ska jag annars bli bättre? I nio fall av tio är det mitt dåliga samvete som avgör vad jag ska göra. Det som jag har mest dåligt samvete för är det som blir gjort. Inte lusten. Det har varit så i hela mitt liv så jag har aldrig kommit för mig att ifrågasätta huruvida det är normalt. Det finns säkert ett otal människor som skulle känna igen sig, men också många som hade tyckt att jag verkar nervös eller stressad i mina tankar.

Vad jag sorgligt nog har kommit fram till är att jag inte kan hitta något i mitt liv som jag är stolt över. Inte för att det inte finns saker att vara stolt över, utan för att jag inte kan unna mig lyxen att känna mig tillfreds med ett resultat. Om jag har uppnått något så var det tydligen inte så svårt att uppnå, ergo: inget att vara stolt över. Jag höjer hela tiden ribban när jag börjar närma mig för om jag kommer i närheten har jag med andra ord inte satt den tillräckligt högt. Har jag städat huset i två timmar så känner jag inte glädje över det, utan bara stress över att jag inte också torkade av skåpsluckorna. Går jag ut och går i en timme med Bruno är jag inte nöjd med det, för jag gick ju inte hem och satte mig på pilatesbollen och körde abs-träning. Har jag pratat med en vän i telefon mår jag dåligt över att jag inte körde hem till henne/honom med en kaka istället. Så här går mina tankar varje vaken sekund. Kanske inte så konstigt att jag är trött.

Jag hade en uppenbarelse innan idag när jag satt och pratade med min man. Jag berättade det jag i stora drag har skrivit nu och han blir nästan arg på mig. Jag blir så chockad av hans reaktion för jag tycker inte själv att det är konstigt. Jag sa: ”Det är ungefär som att jag skulle jogga hundra meter och bli stolt över det bara för att jag gick samma sträcka förra gången.” Varpå han utbrister: ”Ja!!! Exakt så ska du känna!” För mig är det helt befängt, jag kan ju inte vara stolt över att ha joggat hundra meter när det finns de så springer samma sträcka på några fjuttiga sekunder! Måhända jag kan känna mindre ångest då jag åtminstone utvecklas, men nöjd? Stolt? Detta är inte heller något jag någonsin reflekterat över utan det har varit min inställning till mig själv och livet så länge jag kan minnas. Det är inte en offermentalitet som jag ådragit mig för att någon varit taskig mot mig, utan helt enkelt så jag trodde livet skulle levas.

Jag blir med jämna mellanrum oerhört ledsen utan att veta varför och undrar varför jag inte är lycklig när jag har alla ingredienser som behövs för att känna lycka. Hälsa, kärlek, vänner, familj, jobb… Jag har perioder där det känns som att livet är ett enda långt, trist 9-5 jobb som bara måste avklaras, och jag kan för mitt liv inte förstå varför! Jag har alltid undrat varför jag inte kan njuta av nuet men jag inser att det är för att jag aldrig LEVER i nuet. Jag är alltid en timme, en dag, en vecka, en månad och ett år framåt i tiden, samtidigt som jag tar hand om nuet, sen kan jag ha riktig, hjärtskärande ångest när jag tänker på det förflutna och på allt som jag missat.

Jag börjar inse att det kanske inte är så här livet ska levas och insikt är ju halva striden sägs det. Jag tror dock att det kommer att bli riktigt svårt för mig att förändras men viljan finns och då måste jag ju lyckas till slut. Jag var hos psykologen i torsdags och det var ett mycket bra möte. Än så länge har vi bara planerat in 7 träffar men jag antar att han inte kickar ut mig om jag inte hinner bli klar till dess. Det är Kognitiv Beteendeterapi så inte så mycket ligga på soffan och prata av mig, utan mer förändra tankemönster, handlingsmönster, stå ut i ångesten och inse att den inte dödar mig. Har redan gått igenom det för min spindelskräck och det hjälpte ju:-) Det kan ju hända att jag efteråt fortfarande känner ett behov av att få prata om varför jag skaffat mig dessa tankemönster, men för mig känns det viktigare att först bryta dem. Han var i alla fall mycket behaglig och förtroendeingivande så jag tror att det kommer blir bra.

Jag vet inte hur många som faktiskt återkommande läser min blogg och känner sig trygga med att göra ett inlägg men jag hade verkligen uppskattat att få ta del av hur ni andra tänker. Eftersom det känns som om jag har ”vaknat upp” och fortfarande har lite svårt att tro att mitt sätt att vara är fel, så hade det varit intressant att få ta del av andras upplevelser av liknande tankar eller känslor. Att vi är tressade i dagens samhälle är ju knappt någon nyhet, så kanske detta är vanligare än vi tror?