Min älskvärda man fyllde 35 igår. Jag har vetat ganska länge vad jag skulle ge honom och har längtat efter att få ge honom presenten. Jag var osäker på hur han skulle reagera, men jag visste att han aldrig skulle kunna säga nej. Så i sommar ska vi hoppa fallskärm… Känns häftigt! Vi har pratat om det några gånger men av någon anledning har vi aldrig tagit tag i det. Men nu är det fixat. I sommar slänger vi oss ut från ett flygplan och får den största adrenalinkicken i våra liv hittills.
Samtalet med vår adoptionshandläggare igår gick bra. Fick prata i 60 minuter om mig, min man och vår relation. Rätt häftigt faktiskt att sitta och prata om sitt förhållande med en något främmande människa. Jag antar att jag hade kunnat säga precis vad som helst, men det fanns ju ingen anledning att säga något annat än sanningen. Jag kände mig så stark när jag gick därifrån. Det känns som vi kan klara allt tillsammans. Till träffen skulle jag ha skrivit en två-sidig berättelse om mitt liv i kronologisk ordning. Viktiga händelser och personer. Det är inte så lätt som det låter. Vad är viktigast? Vad ska jag nämna och vad ska jag utesluta? Det känns ibland som om jag är på den viktigaste anställningsintervjun i mitt liv, och vill således göra bra ifrån mig. Men samtidigt måste jag ju vara ärlig. En bra övning som jag kan rekommendera att man gör, även om man inte behöver göra det. Det tvingade mig att sammanfatta mitt liv i form av viktigheter och det var häftigt.
