Försiktiga genombrott

Det är nästan så att jag inte vill skriva om den, jag är rädd för att den kommer att försvinna igen. Den här känslan av att allt nog kommer bli bra till slut. Inte bara okej, utan riktig jäkla bra!

Jag har fortsatt göra övningen med lilla marionettdockan i mitt inre, och det känns inte fullt så hemskt längre. Blir inte illamående längre, även om jag inte är störtnöjd med vad jag ser. Men jag tar framsteg för vad det är, nämligen just ett framsteg. Jag är så tacksam för att jag blev intresserad av KBT för några år sen (då av helt andra anledningar, nämligen att hjälpa mina elever med ångestsyndrom) för det är lättare att se mig själv som klient, och vara mer klinisk i mina bedömningar. Det blir avdramatiserat, behandlingsbart och inte så känslofyllt.

Jag har alltid trott att alla mina känslor är sanna. Hur kan man ha en känsla om den inte är sann? Varför skulle man ha den då? Om jag känner mig ledsen och nere, ja då har jag så klart en fullt legitim anledning att vara det! Om jag känner mig deppig för att jag ser tjock ut i ett par byxor, ja då SER jag tjock ut i byxorna! Om jag hade dåligt samvete för att jag inte gjort något tillräckligt bra, ja då HAR jag inte gjort det tillräckligt bra. Aldrig har jag reflekterat över att detta kan vara fel. Min man har försökt att vid väl valda och illa valda tidpunkter förklara för mig att det inte nödvändigtvis ligger till på det viset. Det är klart en känsla kan vara sann, men den behöver inte vara det. Jag lyssnade inte på det örat, för hur ska jag då veta vilken känsla som representerar sanningen? Det var mycket lättare att bara tuffa på i det svart/vita spåret där inga missförstånd uppstår.

Dörren står på glänt och jag har de senaste dagarna vågat kika genom springan. Kanske jag har rätt att ifrågasätta mina känslor…

Anledningen till att jag tog tag i min spindelfobi var för att det bara blev värre och värre. En generalisering skedde. Efter ett tag var det inte bara stora spindar, utan även små. Sen räckte det med att se spindelnät och mot slutet vägrade jag att gå till utrymmen som kanske hade spindlar. Jag insåg att det inte var hållbart och tog tag i det. Jag tror att en liknande generalisering har skett med mig. När jag växte upp var jag ett väldigt känsligt barn, känsligt på så sätt att jag tog till mig allt som min omgivning avslöjade att den tyckte om mig. Jag gjorde sen detta till en sanning. Genom årens lopp har det blivit en hel del sanningar, och dessvärre har jag bara valt att spara de negativa. Min klassföreståndare sa på högstadiet att jag var “kärringen mot strömmen” i klassen. Den som ifrågasatte och spelade djävulens advokat. Som pedagog kan jag se fördelarna med att ha en sådan i klassen, men jag tolkade ju det som något negativt, och detta har ialla fall blivit en sanning hos mig. Varje gång jag opponerar mig så knackar den lille med elgaffeln mig i tinningen och viskar: “Han hade rätt!” Det är inte det att jag låter bli att opponera mig, men däremot följs det av ångestkänslor och en evinnerligt lång monolog inne i huvudet där jag måste rättfärdiga bort ångesten. Nu när jag tänker efter så har jag ångestpåslag i stort sett hela min vakna tid, lågfrekvent och osynligt för omgivningen och mig själv, men tillika påslag.

För att återkomma till generaliseringen så tror jag att spindeln från början kanske var en aspekt av mig som jag inte var så förtjust i, men då jag inte tog tag i det, eller ens var medveten om det, så har det spritt sig till allt som har med mig att göra. Gemensamt för alla ångestsyndrom är ju att du skaffar dig säkerhetsbeteende eller undvikande beteende för att slippa ångesten. Om du till exempel har ett tvångssymdrom som innebär att du inte kan gå hemifrån utan att kolla spisen eller om dörren är låst, så är ditt säkerhetsbeteende att hela tiden gå tillbaka och kolla spisen eller dörren, så att du slipper ångesten. Jag tror mitt säkerhetsbeteende har varit att hela tiden höja ribban, höja förväntningarna på mig själv. Om jag bara gör lite bättre, lite renare, lite smalare, lite snyggare så… På så sätt har jag hållt den värsta ångesten på replängs avstånd.

Jag är livrädd för att min nyfunna insikt är borta imorgon när jag vaknar, men jag försöker intala mig själv att den är här för att stanna. För att KBT ska fungera måste du vilja må bättre, och det vill jag verkligen nu. Jag hade inte alls varit mottaglig för samma behandling för ett år sen så visst känns det positivt och hoppfullt. Men jag är redo att rannsaka mig själv, jag tror jag är redo att inse mina begränsningar. Det som gör att det hela känns spännande är att jag börjar inse att om jag släpper på alla måsten och alla regler, så kommer nog lusten och med den prestationen. Den riktigt härliga och utvecklande prestationen. För att riktigt hamra hem vad jag menar använder jag mig av Anna Kåvers ord i boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig, vilken jag för övrigt starkt rekommenderar till alla.

Låt oss använda ett bildspråk. Om du för en stund leker med tanken att ditt inre, din själ om du så vill, är ett stort ljust rum med många fönster och ett par stora dubbeldörrar. Detta är ditt vardagsrum där du ska kunna slappna av, en plats där du ska kunna njuta och göra det du vill. I rummet tillbringar du mycket tid, är aktiv eller passiv, ensam eller tillsammans med andra. Men något känns fel. Du känner ingen ro, du kan inte slappna av i ditt vackra rum. Du har i stället kämpat i hela ditt liv för att kontrollera dörrarna. Stått på post som en hårdhänt dörrvakt för att sortera dina “gäster” som består av tankar, känslor, bilder, sinnesintryck, kroppssensationer. Förmodligen har du vaktat länge och hårt och gjort det främst av rädsla för de “gäster” som skapar obehag i någon form. För att undvika inbillade katastrofer måste du ideligen stänga och öppna dörrarna, beroende på vem du vill släppa in och vem du inte vill ha i ditt rum. Det har varit ett förfärligt svårt och utmattande arbete med få vilopauser. Ingen tid har funnits för att själv gå in i ditt rum och vara där och bara njuta, eller slå dig ner och vara åskådare eller göra det som du vill eller på annat sätt borde göra. Du kan helt enkelt inte påverka situationen inne i rummet – du är fullt upptagen med sorteringen vid dörren. Strömmen av “gäster” är jämn och sinar aldrig.

Jag har sällan läst en text så passar så bra in på hur jag känner. Jag hade aldrig kunnat beskriva det lika bra och är ytterst tacksam för att någon annan gjort det.

On a different note: Fick hem en lapp i brevlådan om att en kvinna några gator bort har en massagestudio. Jag tänkte först bara slänga lappen men av någon anledning sparade jag den. Jag hittade den igen för några dagar sen och beslöt mig för att gå dit och få massage. Min huvudvärk och mina bröstsmärtor ger ju inte med sig så jag tänkte att jag kanske kan hjälpa processen lite på vägen, genom att mjuka upp stela muskler lite. När jag kommer dig och har legat på bordet några minuter undrar hon hur jag står ut. Knutorna jag har i nacken och mellan skulderbladen var tydligen enorma och kunde/borde med all rimlighet orska huvudvärken och kanske även bröstsmärtorna. Det var de mest smärtsamma fyrtiofem minuterna jag någonsin genomlidigt men bad ändå om att få komma tillbaka. Hon trodde att vi skulle få bukt med det här på några behandlingar och gav mig dessutom tips på övningar jag borde göra. Nu kommer the question of the year: Varför har INGEN av de 8 läkare jag har träffat det senaste året föreslagit massage? Nu när jag tänker efter vill jag sparka mig själv i rumpan för att inte ha tänkt på det själv mycket tidigare, men att läkare som får patienter som har huvudvärk och som de dessutom sätter en stressdiagnos på, inte åtminstone föreslår massage är ju rätt uppseendeväckande! Arhghg!”#%/()=! Ska i all fall tillbaka på fredag för mer smärta. Konstigt att något som gör så ont också kan vara skönt.

Peace out:-)