Nya spindlar bara?

Efter en intensiv och påfrestande session av kognitiv beteende terapi blev jag av med min spindelskräck. Skräcken då alltså, rädslan finns till viss del fortfarande kvar, men jag låter inte den styra mig längre. Det var jobbigt, men givande. Relativt snabbt avklarat, även om jag inte tyckte det just då när jag inledde den tredje timmen. Jag slåss ju med dessa felaktiga tankar varje gång det blir säsong för de 8-benta krypen men jag är överlag väldigt nöjd med resultatet. Givetvis är det inte en one-time-fix, utan ett pågående och konstant arbete. Med den erfarenheten i bagaget kändes det därför hoppingivande och bekant att återigen ge mig in i terapiformen. Jag har varit där två gånger nu och idag utkristaliserade sig nog mina “nya” spindlar.

När jag kom dit idag fick jag först redovisa min läxa. Läxan bestod av att reflektera över när livet kändes okej. I vilken situation befinner jag mig? Vilken tid på dygnet är det, vem är runt omkring mig, vad gör jag o s v. Det blev tydligt för mig ganska snabbt vad dessa tillfällen hade gemensamt, nämligen närvaron av människor jag verkligen tycker om. Föga förvånande kanske att personer man tycker om får en att må bra,  men det är ändå nyttigt att bekräfta det. Framför allt blir det extra svårt att motivera varför jag av tidsbrist eller energibrist prioriterar bort just dessa tillfällen, som ofta blir fallet.

Jag fick sen utrymme att prata fritt om hur jag upplevt veckorna sen sist och det är alltid spännande att se vad som kommer ur munnen. Av någon anledning väljer jag att berätta om en kollega till mig som har bestämt sig för att studera vidare. Hon har därför hoppat på en KY-utbildning som hon ska gå samtidigt som hon arbetar. Hon kom till mig och bad om hjälp när hon var osäker på inlämningsuppgiftens upplägg och för att få lite allmänna studietips. I kölvattnet av detta har jag fått peppa henne då hon inte själv trott att hon skulle klara av det. Det visade sig att hon är jätteduktig och fick mycket bra betyg på kursen. När hon fått betyget kommer hon inspringades till mitt arbetsrum och nästan gråter av lycka för att hon klarat den första kursen. Hon berättar om att hon totalt ändrat syn på sig själv och känner sig stark och riktigt jäkla bra. Jag fylldes av en sån avundsjuka att jag knappt kunde titta på henne. Jag har aldrig i hela mitt liv kommit en i närheten av den känslan hon förmedlade där. ALDRIG. Jag vet inte varför denna anektdot kom ur min mun men jag hade nog ett behov av att styra in samtalet på just dessa tankar. Tankarna av att inte räcka till, att inte göra något tillräckligt bra, att hela tiden flytta fram målet så att jag aldrig når det. Det är bara det att när jag själv yttrar orden så känner jag mig så patetisk. Som en liten flicka som törstar efter bekräftelse och komplimanger. Men det är inte alls så jag menar. Jag avskyr komplimanger och om någon i min omgivning ger mig bekräftelse så tänker jag ändå att personen i fråga inte har tillgång till hela sanningen, för då hade hon/han inte sagt så. Det är ju bekräftelsen från mig själv jag vill ha, men är helt oförmögen att ge.

Han frågade mig om jag tror att jag hade tyckt att jag var okej om jag träffade mig nu. Hade jag velat vara min vän? Vad hade jag tyckt och tänkt om henne? Jag blev väldigt obekväm av frågeställningen. Då bad han mig titta på mig själv som om jag vore en tredje person. Jag fullkomligt ryggade tillbaka. Det gick inte. Han tvingade, jag började gråta. “Vad ser du?” frågade han. Jag såg inte henne men det kom upp en massa känslor. Han är väldigt duktig på att få mig att gå till botten med en känsla och nöjer sig inte med att jag säger “avsky” t ex. “Hur känns avsky? Var sitter avsky någonstans?” I halsen, illamående… “Håll kvar henne med ditt inre öga till illamåendet lägger sig!” Fruktansvärt jobbigt. Oerhört påfrestande och energitömmande. Det gick inte. “Snurra henne, låt henne dansa, stå på huvudet. Titta på henne.” Tårarna bara rinner för alla känslor som är förknippade med den person jag leker med för mitt inre är negativa. Hon är tjock, har framför allt tjocka lår och stor rumpa, inga bröst över huvudtaget, konstig, annorlunda, fel och fjantig. Tiden går och illamåendet består. “Sitt upp och ta djupa andetag, förklara var känslorna sitter.” Jag vill bara skrika åt honom att låta mig vara, men inser i samma sekund att det är det här som är KBT. Det är det här som är ångest och jag har hittat nya spindlar. Jag måste genom ångesten, jag måste titta på henne, jag måste förlika mig med att hon studsar på huvudet, naken och ful, i köket i mitt mentala hus. Illamåendet finns kvar men vi avbryter. Han förklarar på sitt braiga sätt att jag har skaffat mig negativa tankemönster som triggar igång känslor som är så starka att jag väljer att inte besöka dem igen. Men generaliseringen är ett faktum och det är inte längre bara en sak med mig som är dålig utan hela jag, hela mitt väsen är förpestat av dessa känslor. Om jag närmar mig känslan vänder jag och flyr för att aldrig vända åter. Jag tar omvägar i tankar och känslor för att slippa illamåendet.

Eftersom jag i mitt yrke har blivit relativt bekant med KBT var det faktiskt en hel del bitar som föll på plats. Ångestens många ansikten och vikten av att stå ut i den och inte ge vika. Anledningen till varför jag känner som jag gör är ju inte relevant, även om det hade varit intressant att spekulera kring det också. Kanske jag fortsätter dra i den tråden längre fram. Kanske känns det inte alls relevant då.

Läxan till nästan gång är att köpa ett block och skriva ner alla dessa negativa tankar som kommer under dagen. En kvart varje dag ska jag anteckna alla minustecken med mig själv. Från andra hållet i blocket ska jag istället skriva ner de stunder då jag mår bra. De stunder som får mig att le. Det kommer att bli oerhört smärtsamt att inse att den första listan kommer att längre än den andra.