Var på begravning förra helgen. Att begrava en familjemedlem är fasansfullt. Så mycket man skulle vilja säga och göra. Det var ett helt oväntat dödsfall och vi saknar henne så. Begravningen var vacker och ljus. Prästen hade verkligen lyckats fånga essensen av henne.
Döden på nära håll får en verkligen att ta en titt på sitt liv, granska det och utvärdera. Min man och jag har haft många, långa samtal om var vi befinner oss och vart vi är på väg. Om vi är nöjda med vad vi har eller om vi bara nöjer oss. Sådana diskussioner tycker jag alla borde ha med jämna mellanrum men oftast hamnar man i en vardagslunk som känns trygg och bekväm. Det är inget fel i det, om man väljer det, men för mig känns det oerhört viktigt att allt jag gör är ett medvetet val. Jag vill inte titta tillbaka på mitt liv och undra var det tog vägen, och varför jag inte gjorde mer, eller stressade mindre. Oavsett hur man lever kommer man säkerligen att undra hur det hade kunnat bli om man gjorde vissa saker annorlunda, men så länge jag medvetet och aktivt väljer att leva mitt liv på ett visst sätt inbillar jag mig att jag kommer känna mig nöjd i slutändan.
Ta hand om era nära och kära. Man vet faktist inte när man ser dem för sista gången. Morbida ord kanske, men inte mindre sanna för det.
