Brunos matte

Vår lilla chokladpralin är ju en retriever, vilket betyder att mycket på marken slutar upp i hans mun. Sällan i magen utan slutdestinationen blir ofta vår trädgård. Ibland blir det bara så bra att man storknar. Av någon anledning är han fullkomligt galen i nappar och eftersom vi bor i ett O E R H Ö R T barntätt område hittar vi nappar flera gånger i veckan.

Nu är föräldrautbildningen klar och det känns både skönt och sorgligt. Vi träffade några riktigt härliga personer där, personer vi säkerligen kommer att fortsätta ha kontakt med. Jag måste också säga att jag är positivt överraskad över innehållet och imponerad av kursledarna. Jag hade inga direkta förväntningar på kursen, mer än att den skulle övertyga mig om vad jag vill, och det lyckades den inte med. Jag är fortfarande vilse i pannkakan… Vi är fortfarande vilse kanske jag ska säga. Jag börjar oroa mig över att det aldrig kommer att kännas självklart och jag spenderar ganska mycket energi på att försöka lista ut varför det inte känns självklart att vi ska adoptera. Är det för att vi verkligen inte vet, eller är det bara en reaktion på allt vi har gått igenom? Vi är just nu inne i en fas där vi känner oss oerhört tillfreds med våra liv, oss själva och vår framtid. Vi leker ofta med tanken att behålla vår lilla familj och njuta av den till fullo, och vi känner verkligen inte att vi ”behöver” barn för att bli lyckliga. Jag ser på mitt liv med min man på ett helt annat sätt nu. Innan kändes det på något sätt som om vi bara väntade på att komma till nästa fas, vilket var familjefasen. Allt vi gjorde vara bara ett steg på vägen till den fullbordade familjen. Nu när vi allvarligt funderar på att inte göra familjen större så blir vi viktigare för varandra. Våra planer blir viktigare och alla beslut jag fattar har andra beslutsgrunder än innan. Samtidigt finns ju rädslan att vi kommer att inse att det som alla barnfamiljer säger ska visa sig vara sant, d v s att det är just barnen som gör livet värt att leva. Jag tror faktiskt inte det är så men rädslan finns där.

Det som kursledarna lyckades fantastiskt bra med var att plantera en känsla av stolthet hos oss deltagare. Varje gång vi gick därifrån kände vi oss jättestolta över att vi funderar på att bli adoptivföräldrar. Det känns stort, fantastiskt, annorlunda, unikt och vackert. Att adoptera är ett underbart sätt att utöka familj en på, och blir vår familj större är jag idag faktiskt tacksam för att vi hittat hit. Vissa dagar kan jag tycka att allt vi gått igenom är en blessing in disguise för vår barnlöshet har onekligen fört med sig mycket fint också. Bara faktumet att vi noga överväger om vi vill bli föräldrar tycker jag är en vinst i sig. Sen är jag den första att erkänna att andra dagar känns hjärtat tung och livet  orättvist. När jag pratar med mina nära och kära och de diskuterar sina små underverk, deras framsteg och framväxande personligheter så är jag sällan oberörd. Klart att jag ofta undrar hur vårt liv hade sett ut om det gått som vi velat från början. Men jag försöker att inte älta det längre. Jag erkänner känslan när den finns där, men jag erkänner också lyckokänslan utan att få dåligt samvete. Vi har dessvärre nyligen fått erfara i vår familj att livet är skört och att det kan ta slut när som helst, och med den omedelbara påminnelsen blir det lättare att fira livet och alla de vackra ting man blivit tilldelad.

Med de orden säger jag god natt:-)