Mitt hjärta blöder för den man som under gårdagen förlorade hela sin familj. Fyra barn och hans fru dog av sviterna efter en villabrand. Det är alltid jobbigare när det händer i ens omedelbara omgivning så klart, men ingen kan vara oberörd av detta öde. Jag mår fysiskt illa när jag tänker på den monumentala sorg han har inom sig just nu. Allt jag gått och retat mig på den senaste tiden ter sig så futtigt och fjantigt. Jag låg i min mans armar igår och bara njöt att av få finnas till i hans närvaro. Jag kramade Bruno så mycket att han blev less på mig. Ibland känner jag mig så oerhört lyckligt lottad, som om Fru Fortuna har riktat sin strålkastare direkt på mig. Det är trist i vanlig ordning att någon annans sorg blir en väckarklocka men jag tänker i min enfald att det är det enda jag kan göra för att hedra dem. Mina tankar går till honom, familjen, släkten och alla vännerna.
Hannibals & Hellas matte sa,
03 september 2009 vid 17:02
Ibland slås man av hur oerhört lyckligt lottat man är, alla dessa saker och personer i ens liv som man tar för givna. Jag tror man behöver lära sig upskatta allt mer och leva i nuet och inte bara ”längre fram”. Min kära make är ju en planerare och planerar gärna flera år framåt. Jag har lite svårt för det för varje dag på mitt jobb ser jag hur bräckligt livet är,det kan ändras in a heartbeat och det får man aldrig glömma, det gäller att upskatta det man har här och nu.
Lite roligt också: Jag vet Blossas smak 2010,heh he, nyfiken?
Kram på er alla tre
Tingeling sa,
15 september 2009 vid 8:05
Visst är det så att man ibland behöver allvarliga väckarklockor för att inse hur fantastiskt bra man har det. Därmed inte sagt att man inte får sörja över att livet inte blev som man önskat, varje sorg och varje liv är individuellt.
”Mina problem är störst därför att de är MINA” som det heter..
Stor kram och puss till Bruno på nosen!