Nyss hemkommen från första utbildningstillfället på Studiefrämjandets föräldrautbildning. Både min man och jag var ganska laid back på vägen dit och vi försökte båda formulera våra förväntningar men det gick inte. Så vi lät bli. Vi tänkte båda två att det blir som det blir. En förväntning jag har på utbildningen dock, är att jag under loppets gång ska kunna bestämma mig för vad jag vill. Oavsett vad jag kommer fram till så kommer jag att komma fram till något i alla fall. Min man trodde inte att utbildningen kommer att kunna avgöra åt honom vad han vill, utan att det i slutändan blir ett, väl genomtänkt men dock, val med både för- och nackdelar.
Vi har tur för både han och jag känner likadant inför adoption och det underlättar ju givetvis våra diskussioner. Jag kan tänka mig att det kan bli jobbiga slitningar om man så småningom börjar gå åt varsitt håll. Alla på kursen verkar övertygade om att de ska genomgå hela processen och det känns lite som att svära i kyrkan om vi erkänner att vi faktiskt inte vet. Men å andra sidan vet vi ju faktiskt inte om det är så att alla andra är övertygade redan, kanske de har tvivel precis som vi, men inte ger uttryck för dem. Jag måste säga att jag gick därifrån med en trygg och varm känsla. Det var mycket positiva krafter i rummet, även om vi så smått nuddade vid livskriser och jobbiga perioder i allas liv. De gjorde klart för oss att vi kommer att fokusera på alla de problem som KAN uppstå och att man under utbildningens gång kan tycka att det känns tungt att bara fokusera på problem, men att de allra flesta i slutändan är glada över att man försökt förutse alla möjliga scenario. Så funkar jag också eftersom jag är kontrollfreak, jag vill veta vad som KAN hända, sen för den skull inte förvänta sig att det kommer att hända. Men där är vi ju alla olika. Ledarna, två kvinnor, var mycket trevliga, raka, allvarliga men skojfriska och förtroendeingivande. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen.
Vad jag bortom alla tvivel förstått är att en adoptionsprocess är en orienteringsrunda utan karta och kompass. Varje sten man vänder på leder till fler frågor, fler etiska dilemman och mer att tänka på. En fråga vi skulle ha diskuterat till idag var: Hur agerar du om du bevittnar diskriminering? Ja, så klart vill jag svara att jag alltid agerar korrekt, att jag aldrig diskriminerar själv och att jag har full koll på vad diskriminering är, men det kan jag inte. Det finns inga enkla svar på en sådan fråga och det är ju inte heller meningen att hitta ett svar. De vill att man aktualiserar frågan hemma och åtminstone stöter och blöter alla dilemman som kan uppstå. Det kommer att vara oerhört utvecklande att gå igenom den här utbildningen känner jag, oavsett om jag i slutändan blir mamma eller inte.
