Brunos matte

Japp, nu är det dags att komma in i bloggandet igen. Tror inte jag har några läsare kvar men jag kan inte gnälla, jag har ju inte direkt bjudit på något att läsa. Men det har varit skönt att ta en paus måste jag säga. Jag visste inte själv att jag behövde en paus, men när det bara blev så och jag märkte att jag fick ångest när jag tänkte på bloggen, avslöjades jag. Nu har vi sommaren bakom oss, jag har börjat jobba för fullt igen, vi har kommit in i våra rutiner och jag märkte att jag började sakna att skriva av mig. Sen puttade Ting mig över kanten när hon skickade ett lite ”var är du?” meddelande. En bamsekram till dig vännen för att du fick mig att känna mig saknad!

Sommaren har varit lång och skön. Vi har vilat mycket och vi insåg nog inte förrän efteråt hur mycket vi behövde att få bara finnas till. Vi hade lite ångest för att vi inte företog oss mer än vad vi gjorde, men med facit i hand tycker jag vi gjorde rätt. Vi vaknade när vi vaknade (eller när Bruno vaknade), drack morgonkaffe i trädgården, åkte ner på stan och fikade eller ut i skogen och promenerade. Vi låg i soffan och kollade film eller bjöd hem vänner och bjöd på grillgott. Vi läste böcker och satt framför datorn, eller så låg vi i varandras armar och gosade. När våra fyra gemensamma veckor hade dragit förbi var vi båda sugna på att återgå till jobbet, träningen och rutinerna i vardagen. Vi hann med en runda till Öland i vanlig ordning och Brunos äventyrslusta mättades åtminstone för en stund. Kan tillägga att Bruno var mer än redo att återgå till dagis efter våra fyra veckor. Det känns underbart att släppa av honom där varje morgon när man vet att han leker dagarna i ända och personalen är att lita på. Idag har han lekt i 6 timmar sammanlagt så han får definitivt tillräckligt med social träning.

Vi är så sugna på att köpa en hund till men vi vill inte förhasta oss. Lite löjligt kanske, men en av anledningarna till att vi tvekar är för att vi vill att Bruno ska känna sig prioriterad lite till. Jag har förstått att många föräldrar tänker så när de går i tankar på ett barn till. Men å andra sidan finns det ju fler fördelar än nackdelar för Bruno med att köpa en vovve till så det dröjer nog inte allt för länge… Nu är det bara rasen vi ska enas om. Jag är helt såld på en Grand Danois men jag har inte lyckats sälja in det till min man riktigt. Han vill hellre ha en Labrador till, vilket jag absolut kan tänka mig också!

Ja, den eviga följetongen om min huvudvärk och bröstsmärtor hänger kvar men inte riktigt lika ihärdigt. Jag har varit hos ännu en läkare som hade en bättre förklaring än stress. Hon visste helt enkelt inte vad det kan vara! Och det köper jag. Hon tog alla tester i världen på mig, EKG, blodprov, tempen, tryckte, lyssande och kände och enligt henne och alla tester är jag frisk som en nötkärna. Trots att jag inte fått några svar när jag gick därifrån kände jag mig ändå ganska upplyft. Om alla tester visar att jag mår bra kan jag slappna av och behöver inte gå och oroa mig. Hon trodde att det var sviter efter min influensa och att min kropp bara behövde ovanligt lång tid på mig denna gång att återhämta mig. Det händer sa hon, det är inte vanligt, men det händer. Jag får små attacker med jämna mellanrum men det är längre och längre mellan gångerna så det går åt rätt håll i alla fall. Huvudvärken kommer och går men även där visar alla tester att jag är frisk. Magnetröntgen kom tillbaka och jag har uppenbarligen inga synliga fel. Det var förstås en oerhörd lättnad men samtidigt frustrerande eftersom det då inte finns något att göra. För tillfället kör jag ”operation ignorera”. Jag tar en tablett, hoppas att det hjälper och fortsätter med det jag höll på med. När jag jobbar är det lättare att förtränga att jag inte mår bra, det är när jag är ledig som det är jobbigt.

På tal om jobb är det fantastiskt roligt att vara tillbaka. Det var utmanande och spännande att läsa igen men det är på arbetsplatsen jag vill vara. Jag gillar att komma hem varje kväll och känna mig socialt mätt och att jag faktiskt har uträttat något för någon annan, det är ju trots allt det mitt yrke går ut på. Magisteruppsatsen ska ju skrivas också så jag lär ha att göra på kvällarna och helgerna. Till det kan jag lägga föräldrautbildningen som börjar på söndag! Jag är egendomligt lugn inför den måste jag säga. Jag tror inte jag har energi att vara så känslomässigt engagerad som jag var i IVF:n. Med handen på hjärtat tror jag också att min man och jag har hamnat i en verklighet där vi verkligen trivs med att vara bara vi och jag är nog lite rädd för att återigen vilja ha något. Det är så skönt att vara nöjd, det har jag inte varit på så länge.

Mer kommer om adoptionen så jag behöver inte drista det ämnet mer ikväll. Nu ska jag gå och krypa ner bredvid min man, slå upp min nya bok, lägga mig tillrätta så han kan smeka mig på ryggen medan vi läser. Jag njuter verkligen av det lilla.