Brunos matte

…glömde jag totalt att blogga om middagen i lördags.

Eftersom våren har varit tumultartad -to say the least- har vi inte orkat bjuda hem folk till vårt nya hem. Bara tanken på att laga mat till andra, underhålla, passa upp på, fixa och dona har fått mig att se stjärnor. Men allteftersom sorgen lagt sig så har den sociala nerven väckts till liv. Jag har aldrig varit något partyfixare och trivs inte med att vara i centrum under några sociala omständigheter men jag såg verkligen fram emot att få bjuda hem några av våra närmsta vänner. Våra äldsta vänner. Tillsammans blev vi fyra familjer. Lyckligtvis fick vi fint väder och grillen blev ett faktum. Jag har aldrig sett mig själv som händig i köket men på sistone har jag börjat tycka det är roligt att röra mig utanför min säkerhetszon. Maten blev lyckad i alla fall och det kändes skönt.

Eftersom vi hade fyra barn att ta hänsyn till Ville 2 år, Emmi 14 mån, Nora 5 mån och Morris 3 mån så träffades vi ganska tidigt. Ljudnivån var hög och det var inte riktigt samma lugn över middagen som för ett par år sedan, men oj vilken härlig miljö! Barn överallt, blöjor överallt, barnvagnar överallt, nappflaskor och nappar överallt. Det enda jag såg var kärleksmirakel och det slog mig när jag satt på golvet och lekte att jag kände mig nöjd! Jag har dessa fyra underbara barn, sex syskonbarn och ytterligare några mirakel i min nära vänkrets och jag känner mig som världens rikaste person. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle kunna känna så när något så stort fattas, men det gjorde jag faktiskt. Jag hann tänka att om det inte blir ”mer” än så här, så är det helt okej. Jag har så många fina kärleksförklaringar runt mig som jag kan skämma bort och få en relation till. De kan väl aldrig få för många vuxna som älskar och ser efter dem?