Brunos matte

Jag saaaaaknar honom!

02 november 2009 vid 18:49 (Bruno, adoption)

Har precis varit i vår härliga huvudstad i några dagar och shoppat oförskämt mycket. Åkte upp i torsdags morse och kom hem igår. Hela torsdagen sprang jag omkring och bockade av min lista på second-hand butiker på söder och i Vasastan medan jag under fredagen koncentrerade mig på nya grejer istället. Min man jobbade så jag fick jobba ostört:-) Fasiken vad jag gillar Stockholm. Vi har pratat ganska många gånger om att flytta upp men det blir nog inte så. Får jag bara åka upp med jämna mellanrum och supa in atmosfären så klarar jag mig ganska bra. Jag är ju trots allt en ganska inbiten skånetös. Men visst hade det varit trevligt! Vi har flera vänner där uppe som vi av förklarliga själ inte träffar så ofta och det känns ju trist. Men hade vi flyttat upp så hade vi istället gått miste om merparten av vår vänskapskrets som ju faktiskt är här nere i Skåne. För att inte tala om hela min familj, som jag uppriktigt sagt nog inte kan flytta ifrån…

Men, vad jag skulle komma fram till egentligen är att vi p g a denna lilla minisemester var tvungna att hitta en Brunovakt och denna gången vann min svärfar som bor i Småland. Vi har därför bestämt oss för att inte hämta hem lillkillen förrän till helgen och det känns oerhört tomt här hemma utan honom. Nu öser förvisso regnet ner och jag kan inte påstå att jag gråter över att inte behöva gå ut och gå i en timme, men vi känner oss rätt stympade. Helt otroligt vilken plats de tar de där jyckarna! Det är verkligen något som fattas…

Vi har nu skickat in ansökan till familjerättsbyrån om en hemutredning inför adoptionen, men vi har fortfarande inte hört något. Flera av de som gick utbildningen med oss har kommit en bra bit mycket längre och vanligen hade detta stressat mig. Inte att de hunnit längre, utan att vi inte kommit längre än så här. Men av någon anledning har ingen stress letat sig in över huvudtaget. Jag förutsätter att de hör av sig när de har tid och att det då kommer att kännas bra. Kan inte annat än förundras över detta oerhört okarakteristiska lugn som infunnit sig i min själ.

2 kommentarer

Vi saknar dig

15 oktober 2009 vid 20:56 (Livet i stort och smått)

Var på begravning förra helgen. Att begrava en familjemedlem är fasansfullt. Så mycket man skulle vilja säga och göra. Det var ett helt oväntat dödsfall och vi saknar henne så. Begravningen var vacker och ljus. Prästen hade verkligen lyckats fånga essensen av henne.

Döden på nära håll får en verkligen att ta en titt på sitt liv, granska det och utvärdera. Min man och jag har haft många, långa samtal om var vi befinner oss och vart vi är på väg. Om vi är nöjda med vad vi har eller om vi bara nöjer oss. Sådana diskussioner tycker jag alla borde ha med jämna mellanrum men oftast hamnar man i en vardagslunk som känns trygg och bekväm. Det är inget fel i det, om man väljer det, men för mig känns det oerhört viktigt att allt jag gör är ett medvetet val. Jag vill inte titta tillbaka på mitt liv och undra var det tog vägen, och varför jag inte gjorde mer, eller stressade mindre. Oavsett hur man lever kommer man säkerligen att undra hur det hade kunnat bli om man gjorde vissa saker annorlunda, men så länge jag medvetet och aktivt väljer att leva mitt liv på ett visst sätt inbillar jag mig att jag kommer känna mig nöjd i slutändan.

Ta hand om era nära och kära. Man vet faktist inte när man ser dem för sista gången. Morbida ord kanske, men inte mindre sanna för det.

Kommentera

Vilse i pannkakan…

05 oktober 2009 vid 20:13 (Livet i stort och smått, adoption)

Vår lilla chokladpralin är ju en retriever, vilket betyder att mycket på marken slutar upp i hans mun. Sällan i magen utan slutdestinationen blir ofta vår trädgård. Ibland blir det bara så bra att man storknar. Av någon anledning är han fullkomligt galen i nappar och eftersom vi bor i ett O E R H Ö R T barntätt område hittar vi nappar flera gånger i veckan.

Nu är föräldrautbildningen klar och det känns både skönt och sorgligt. Vi träffade några riktigt härliga personer där, personer vi säkerligen kommer att fortsätta ha kontakt med. Jag måste också säga att jag är positivt överraskad över innehållet och imponerad av kursledarna. Jag hade inga direkta förväntningar på kursen, mer än att den skulle övertyga mig om vad jag vill, och det lyckades den inte med. Jag är fortfarande vilse i pannkakan… Vi är fortfarande vilse kanske jag ska säga. Jag börjar oroa mig över att det aldrig kommer att kännas självklart och jag spenderar ganska mycket energi på att försöka lista ut varför det inte känns självklart att vi ska adoptera. Är det för att vi verkligen inte vet, eller är det bara en reaktion på allt vi har gått igenom? Vi är just nu inne i en fas där vi känner oss oerhört tillfreds med våra liv, oss själva och vår framtid. Vi leker ofta med tanken att behålla vår lilla familj och njuta av den till fullo, och vi känner verkligen inte att vi ”behöver” barn för att bli lyckliga. Jag ser på mitt liv med min man på ett helt annat sätt nu. Innan kändes det på något sätt som om vi bara väntade på att komma till nästa fas, vilket var familjefasen. Allt vi gjorde vara bara ett steg på vägen till den fullbordade familjen. Nu när vi allvarligt funderar på att inte göra familjen större så blir vi viktigare för varandra. Våra planer blir viktigare och alla beslut jag fattar har andra beslutsgrunder än innan. Samtidigt finns ju rädslan att vi kommer att inse att det som alla barnfamiljer säger ska visa sig vara sant, d v s att det är just barnen som gör livet värt att leva. Jag tror faktiskt inte det är så men rädslan finns där.

Det som kursledarna lyckades fantastiskt bra med var att plantera en känsla av stolthet hos oss deltagare. Varje gång vi gick därifrån kände vi oss jättestolta över att vi funderar på att bli adoptivföräldrar. Det känns stort, fantastiskt, annorlunda, unikt och vackert. Att adoptera är ett underbart sätt att utöka familj en på, och blir vår familj större är jag idag faktiskt tacksam för att vi hittat hit. Vissa dagar kan jag tycka att allt vi gått igenom är en blessing in disguise för vår barnlöshet har onekligen fört med sig mycket fint också. Bara faktumet att vi noga överväger om vi vill bli föräldrar tycker jag är en vinst i sig. Sen är jag den första att erkänna att andra dagar känns hjärtat tung och livet orättvist. När jag pratar med mina nära och kära och de diskuterar sina små underverk, deras framsteg och framväxande personligheter så är jag sällan oberörd. Klart att jag ofta undrar hur vårt liv hade sett ut om det gått som vi velat från början. Men jag försöker att inte älta det längre. Jag erkänner känslan när den finns där, men jag erkänner också lyckokänslan utan att få dåligt samvete. Vi har dessvärre nyligen fått erfara i vår familj att livet är skört och att det kan ta slut när som helst, och med den omedelbara påminnelsen blir det lättare att fira livet och alla de vackra ting man blivit tilldelad.

Med de orden säger jag god natt:-)

4 kommentarer

En hel familj borta…

03 september 2009 vid 12:40 (Livet i stort och smått)

Mitt hjärta blöder för den man som under gårdagen förlorade hela sin familj. Fyra barn och hans fru dog av sviterna efter en villabrand. Det är alltid jobbigare när det händer i ens omedelbara omgivning så klart, men ingen kan vara oberörd av detta öde. Jag mår fysiskt illa när jag tänker på den monumentala sorg han har inom sig just nu. Allt jag gått och retat mig på den senaste tiden ter sig så futtigt och fjantigt. Jag låg i min mans armar igår och bara njöt att av få finnas till i hans närvaro. Jag kramade Bruno så mycket att han blev less på mig. Ibland känner jag mig så oerhört lyckligt lottad, som om Fru Fortuna har riktat sin strålkastare direkt på mig. Det är trist i vanlig ordning att någon annans sorg blir en väckarklocka men jag tänker i min enfald att det är det enda jag kan göra för att hedra dem. Mina tankar går till honom, familjen, släkten och alla vännerna.

2 kommentarer

Föräldrautbildning

30 augusti 2009 vid 19:40 (adoption)

Nyss hemkommen från första utbildningstillfället på Studiefrämjandets föräldrautbildning. Både min man och jag var ganska laid back på vägen dit och vi försökte båda formulera våra förväntningar men det gick inte. Så vi lät bli. Vi tänkte båda två att det blir som det blir. En förväntning jag har på utbildningen dock, är att jag under loppets gång ska kunna bestämma mig för vad jag vill. Oavsett vad jag kommer fram till så kommer jag att komma fram till något i alla fall. Min man trodde inte att utbildningen kommer att kunna avgöra åt honom vad han vill, utan att det i slutändan blir ett, väl genomtänkt men dock, val med både för- och nackdelar.

Vi har tur för både han och jag känner likadant inför adoption och det underlättar ju givetvis våra diskussioner. Jag kan tänka mig att det kan bli jobbiga slitningar om man så småningom börjar gå åt varsitt håll. Alla på kursen verkar övertygade om att de ska genomgå hela processen och det känns lite som att svära i kyrkan om vi erkänner att vi faktiskt inte vet. Men å andra sidan vet vi ju faktiskt inte om det är så att alla andra är övertygade redan, kanske de har tvivel precis som vi, men inte ger uttryck för dem. Jag måste säga att jag gick därifrån med en trygg och varm känsla. Det var mycket positiva krafter i rummet, även om vi så smått nuddade vid livskriser och jobbiga perioder i allas liv. De gjorde klart för oss att vi kommer att fokusera på alla de problem som KAN uppstå och att man under utbildningens gång kan tycka att det känns tungt att bara fokusera på problem, men att de allra flesta i slutändan är glada över att man försökt förutse alla möjliga scenario. Så funkar jag också eftersom jag är kontrollfreak, jag vill veta vad som KAN hända, sen för den skull inte förvänta sig att det kommer att hända. Men där är vi ju alla olika. Ledarna, två kvinnor, var mycket trevliga, raka, allvarliga men skojfriska och förtroendeingivande. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen.

Vad jag bortom alla tvivel förstått är att en adoptionsprocess är en orienteringsrunda utan karta och kompass. Varje sten man vänder på leder till fler frågor, fler etiska dilemman och mer att tänka på. En fråga vi skulle ha diskuterat till idag var: Hur agerar du om du bevittnar diskriminering? Ja, så klart vill jag svara att jag alltid agerar korrekt, att jag aldrig diskriminerar själv och att jag har full koll på vad diskriminering är, men det kan jag inte. Det finns inga enkla svar på en sådan fråga och det är ju inte heller meningen att hitta ett svar. De vill att man aktualiserar frågan hemma och åtminstone stöter och blöter alla dilemman som kan uppstå. Det kommer att vara oerhört utvecklande att gå igenom den här utbildningen känner jag, oavsett om jag i slutändan blir mamma eller inte.

Kommentera

Nu är det dags!

27 augusti 2009 vid 20:00 (Livet i stort och smått)

Japp, nu är det dags att komma in i bloggandet igen. Tror inte jag har några läsare kvar men jag kan inte gnälla, jag har ju inte direkt bjudit på något att läsa. Men det har varit skönt att ta en paus måste jag säga. Jag visste inte själv att jag behövde en paus, men när det bara blev så och jag märkte att jag fick ångest när jag tänkte på bloggen, avslöjades jag. Nu har vi sommaren bakom oss, jag har börjat jobba för fullt igen, vi har kommit in i våra rutiner och jag märkte att jag började sakna att skriva av mig. Sen puttade Ting mig över kanten när hon skickade ett lite ”var är du?” meddelande. En bamsekram till dig vännen för att du fick mig att känna mig saknad!

Sommaren har varit lång och skön. Vi har vilat mycket och vi insåg nog inte förrän efteråt hur mycket vi behövde att få bara finnas till. Vi hade lite ångest för att vi inte företog oss mer än vad vi gjorde, men med facit i hand tycker jag vi gjorde rätt. Vi vaknade när vi vaknade (eller när Bruno vaknade), drack morgonkaffe i trädgården, åkte ner på stan och fikade eller ut i skogen och promenerade. Vi låg i soffan och kollade film eller bjöd hem vänner och bjöd på grillgott. Vi läste böcker och satt framför datorn, eller så låg vi i varandras armar och gosade. När våra fyra gemensamma veckor hade dragit förbi var vi båda sugna på att återgå till jobbet, träningen och rutinerna i vardagen. Vi hann med en runda till Öland i vanlig ordning och Brunos äventyrslusta mättades åtminstone för en stund. Kan tillägga att Bruno var mer än redo att återgå till dagis efter våra fyra veckor. Det känns underbart att släppa av honom där varje morgon när man vet att han leker dagarna i ända och personalen är att lita på. Idag har han lekt i 6 timmar sammanlagt så han får definitivt tillräckligt med social träning.

Vi är så sugna på att köpa en hund till men vi vill inte förhasta oss. Lite löjligt kanske, men en av anledningarna till att vi tvekar är för att vi vill att Bruno ska känna sig prioriterad lite till. Jag har förstått att många föräldrar tänker så när de går i tankar på ett barn till. Men å andra sidan finns det ju fler fördelar än nackdelar för Bruno med att köpa en vovve till så det dröjer nog inte allt för länge… Nu är det bara rasen vi ska enas om. Jag är helt såld på en Grand Danois men jag har inte lyckats sälja in det till min man riktigt. Han vill hellre ha en Labrador till, vilket jag absolut kan tänka mig också!

Ja, den eviga följetongen om min huvudvärk och bröstsmärtor hänger kvar men inte riktigt lika ihärdigt. Jag har varit hos ännu en läkare som hade en bättre förklaring än stress. Hon visste helt enkelt inte vad det kan vara! Och det köper jag. Hon tog alla tester i världen på mig, EKG, blodprov, tempen, tryckte, lyssande och kände och enligt henne och alla tester är jag frisk som en nötkärna. Trots att jag inte fått några svar när jag gick därifrån kände jag mig ändå ganska upplyft. Om alla tester visar att jag mår bra kan jag slappna av och behöver inte gå och oroa mig. Hon trodde att det var sviter efter min influensa och att min kropp bara behövde ovanligt lång tid på mig denna gång att återhämta mig. Det händer sa hon, det är inte vanligt, men det händer. Jag får små attacker med jämna mellanrum men det är längre och längre mellan gångerna så det går åt rätt håll i alla fall. Huvudvärken kommer och går men även där visar alla tester att jag är frisk. Magnetröntgen kom tillbaka och jag har uppenbarligen inga synliga fel. Det var förstås en oerhörd lättnad men samtidigt frustrerande eftersom det då inte finns något att göra. För tillfället kör jag ”operation ignorera”. Jag tar en tablett, hoppas att det hjälper och fortsätter med det jag höll på med. När jag jobbar är det lättare att förtränga att jag inte mår bra, det är när jag är ledig som det är jobbigt.

På tal om jobb är det fantastiskt roligt att vara tillbaka. Det var utmanande och spännande att läsa igen men det är på arbetsplatsen jag vill vara. Jag gillar att komma hem varje kväll och känna mig socialt mätt och att jag faktiskt har uträttat något för någon annan, det är ju trots allt det mitt yrke går ut på. Magisteruppsatsen ska ju skrivas också så jag lär ha att göra på kvällarna och helgerna. Till det kan jag lägga föräldrautbildningen som börjar på söndag! Jag är egendomligt lugn inför den måste jag säga. Jag tror inte jag har energi att vara så känslomässigt engagerad som jag var i IVF:n. Med handen på hjärtat tror jag också att min man och jag har hamnat i en verklighet där vi verkligen trivs med att vara bara vi och jag är nog lite rädd för att återigen vilja ha något. Det är så skönt att vara nöjd, det har jag inte varit på så länge.

Mer kommer om adoptionen så jag behöver inte drista det ämnet mer ikväll. Nu ska jag gå och krypa ner bredvid min man, slå upp min nya bok, lägga mig tillrätta så han kan smeka mig på ryggen medan vi läser. Jag njuter verkligen av det lilla.

4 kommentarer

Det mest kränkande jag har varit med om!

29 juli 2009 vid 12:33 (Livet i stort och smått, Nål i ögat)

Jag har inte ord som beskriver hur j*vla arg jag är just nu! Jag kom precis hem ifrån ytterligare ett läkarbesök som gav absolut ingenting. Jag är ju under utredning för min huvudvärk och yrsel, som jag för ett tag sen fick veta ska vara migrän. P g a min yrsel tyckte min husläkare att det var bäst att vi gör en magnet röntgen-hjärna, bara för att vara på den säkra sidan, och den har jag varit på idag.

I början av juli fick jag influensaliknande symptom som efterföljdes av bröstsmärtor. Jag fick då en tid hos min husläkare -fast kollegan. Han trodde efter 2 minuters snack att det är bröstmuskelinflammation och skrev ut antiinflammatoriska tabletter, Selena. Efter 20 dagar känner jag över huvudtaget ingen förbättring och återkommer till läkaren på hans begäran. Inför detta läkarbesök har jag skrivit ner allt som hänt, alla symptom jag haft sen huvudvärken startade för att se om det kanske finns något samband. Läkaren -idioten- vägrar titta på min lapp och säger att han har en aning om vad det kan vara. Stress!

Nä, jag är inte stressad! Jag är långt ifrån stressad. Jag vill att vi tar tester som kan utesluta smittsjukdomar (har varit utomlands) eller eventuella bristsjukdomar. (Har varit vegetarian i 11 år och inte alltid skött min kost som jag bör.) ”Nä, det vill jag inte göra. Jag vill att vi tittar på din livsstil och livssituation. Jag tycker du t ex ska börja styrketräna!” His words exactly! Min haka trillade till golvet. Han har inte ens frågat mig hur min livssituation eller träningsfrekvens ser ut men tror redan att styrketräning ska hjälpa mig? ”Jag har styrketränat och cardiotränat hela mitt liv, TRO mig, det har inget med min träning -eller brist därav- att göra!”

Här kommer ett annat underbart citat: ”Ibland har man en kollega man inte trivs med, eller så har man kanske valt en livskamrat man egentligen inte trivs med.” Excuuuuuse me?????

Jag har stor respekt för psykosomatiska symptom och är helt övertygad om att själen måste må bra för att kroppen ska göra det. Jag är glad att han åtminstone överväger att det kan vara något sådant, de flesta läkare kanske inte hade gjort det. Men när jag slagit hål på den tesen och hävdar att jag är fullt nöjd och mycket lycklig och inte stressad så kanske vi kan släppa det? But nooooo! Det var hans enda linje. ”Men om jag som patient hävdar att det du påstår inte är sant måste du väl som professionell person åtminstone överväga andra alternativ?” ”Nej, inte om jag fortfarande tror att jag har rätt!”

”Men snälla, berätta då för mig vad det är i mitt liv som har gett mig huvudvärk och bröstsmärtor som flyttar sig?” ”Ja, det vet jag inte, jag känner ju inte till hur du lever.” ”Nä, men fråga mig då! Vad skulle det kunna vara, om det inte är ett dåligt val av livskamrat, ångestframkallande arbetskollegor eller stress?” ”Det kan ju vara så att du är stressad över något som du inte ens själv känner till. Jag tror fortfarande att du måste börja träna.” ”Men du trodde ju för tre veckor sen att jag hade bröstmuskelinflammation, är det då verkligen i mitt bästa intresse att gå och träna just dessa muskler?” ”Men det är ju inte en inflammation, det är ju något med din livsstil som inte stämmer!”

Här måste jag bara flika in eftersom ni som läser kanske -precis som jag- tänker att IVF-processen kan ha med saken att göra, och klart har jag övervägt om detta är något posttraumatiskt stresssymptom men det går inte att bortförklara det för huvudvärken har jag haft i flera år! Bröstsmärtorna satte igång när jag låg i 39 graders feber, vilket inte känns som en slump. Jag är öppen för vilken förklaring som helst, men det som gjorde mig rosenrasande var att han över huvudtaget inte kunde föreställa sig någon annan förklaring än stress.

Det här är det värsta! Två gånger under samtalets gång gör han klart för mig att han inte tycker att två så DYRA undersökningar borde ha remitterats mig med mina symptom. CT-sinus och magnetröntgen. Så det är meningen att jag ska ha dåligt samvete för att jag som både skattebetalare och betalande patient ska kosta vårdapparaten pengar? Jag var så arg att jag nästan darrade när jag gjorde klart för honom att jag som patient har rätt att kräva några enkla blodprov för att utesluta eventuella orsaker men det hävdade han att jag inte hade utan hänvisade mig då till hans kollega som remitterat mig innan. ”Ju fler kockar desto sämre soppa. Jag tror det är bäst om jag drar mig ur det här.” Hans come back när jag brusade upp var: ”Se, jag säger ju att du är stressad!” Jag stormade ur hans kontor efter att jag skällt lite till och gick ut för att beställa ny tid hos kollegan, som givetvis har semester till långt in i augusti, när jag redan börjat jobba. Jag är med andra ord på jakt efter en ny husläkare… Någon som kan rekommendera någon i Malmö-med omnejd-området?

Jag förstår och har full respekt för att han inte vet vad som fattas mig. Jag förstår och har full respekt för att han tycker det är bättre om en och samma läkare sköter en patient. Jag förstår och har full respekt för att han har varit distriktsläkare i 30 år MEN det finns tusen och ett bättre sätt än hans att få fram detta på. Vid mitt förra läkarbesök hos honom förklarade han för mig att han haft liknande symtom när de startat läkargruppen som han nu jobbar för. Han självdiagnostiserade sig som stressad och efter ett tag gick det bort. Innebär det att alla med bröstsmärtor är stressade? Han sa dessutom att om inte Selena hjälpte så skulle han skicka iväg mig på en lungröntgen men det kom inte ens på tal idag. AAAARGH£@£$@£$€$€£{[! Jävla byfåne! Hans chef kommer att ta del av detta, det kan jag lova!

6 kommentarer

Årets första stranddag

04 juli 2009 vid 20:39 (Livet i stort och smått, Nål i ögat)

Så var den lagd bakom oss:-) Vi vaknade tidigt idag av värmen. Gick inte att sova längre så vi beslutade oss för att det var dags. Bruno fullkomligt jublade hela vägen, det var som om han kände på sig var vi skulle. Vi undrade hur han skulle reagera när han fick se vattnet. Han älskade ju att vara på stranden förra sommaren men vi trodde att han kanske skulle vara lite återhållsam innan han vande sig, men icke sa Nicke. Han fullkomligt galopperade i vattnet! Förra sommaren var vi tvungna att kasta ut bollen för att han skulle se vitsen med vattnet men det behövdes inte idag. Det var så härligt att se honom så glad, upplivad och exalterad. Vi kastade bollen gång på gång men han bad bara om mer. Längre och längre ut. Han simmar som om han inte gjort annat i sitt liv. I know, han är en labrador, men ändå…

Älskar att det finns fina stränder där det är okej att ha vovven med sig. Men trots att jag är hundägare måste jag säga att jag idag störde mig på de flesta andra hundägare. Jo, det är en strand och man får absolut lov att ha hunden lös. Men om du inte har pli på hunden och den inte kommer på inkallning kanske du ska fundera på om det är en bra idé. Jo, det är en strand och jag får stå ut med att jag får sand på filten och att hundskall bryter lugnet. Men om din hund står och skäller ursinningslöst vid min filt för att jag enligt den befinner mig för nära dennes flock, kanske du kan komma och hämta den? (För att inte nämna ta tag i problemet som du har om att du har en hund som ser det som sin uppgift att vakta flocken) Jo, det är en strand och jag får stå ut med att det finns störande element för min hund. Men du kanske inte behöver stå och kasta din tennisboll från ena sidan stranden till den andra och be din hund hämta den?! Är det svårt att räkna ut att varenda hund som bollen passerar kommer att vilja ta den? Kasta den ut i vattnet så din hund får möjlighet att leka ostört med dig, dessutom slipper varenda hund och hundägare som sitter i din bollbana bli störda. Jo, det är en hundstrand men inte en rastgård!

Det var en kvinna som var där med en väninna och troligtvis dennes dotter. De hade tre småhundar med sig. Den ena hunden var aggressiv och varje gång en hund gick förbi så var den framme. Först bara för att lukta men sen för att attackera. VARJE gång! Matte bara satt där på filten när det gick förbi någon och inte förrän attacken kom flyger hon upp och börjar banna sin hund. Sen fick den hunden skäll i 5 minuter efter attacken, som om hunden hade den blekaste aning om varför matte skällde. Varför inte läsa av situationen och förekomma attacken om den nu är lika pålitlig som en moraklocka?

Sen har vi curlinghusse som lyfte sin lilla King Charles när en lurvig och lekfull Golden Retriever strosade dit för att hälsa. Det är bra, verkligen toppenbra att lära hunden att andra hundar är farliga! Usch, jag låter lite bitter märker jag men jag stör mig något oerhört på folk som inte kan tänka efter före, som inte kan förutse att ett visst beteende kommer att ge ett visst resultat. Det enda som är dummare är att bevittna resultatet och forsätta med beteendet. Hur är det man säger? Definitionen av galenskap är att upprepa samma beteende men förvänta sig ett annat resultat, i alla fall enligt Einstein.

Puh, skönt att få gnälla lite;-)

1 kommentar

I min feberyra…

02 juli 2009 vid 22:42 (Livets guldkorn)

…glömde jag totalt att blogga om middagen i lördags.

Eftersom våren har varit tumultartad -to say the least- har vi inte orkat bjuda hem folk till vårt nya hem. Bara tanken på att laga mat till andra, underhålla, passa upp på, fixa och dona har fått mig att se stjärnor. Men allteftersom sorgen lagt sig så har den sociala nerven väckts till liv. Jag har aldrig varit något partyfixare och trivs inte med att vara i centrum under några sociala omständigheter men jag såg verkligen fram emot att få bjuda hem några av våra närmsta vänner. Våra äldsta vänner. Tillsammans blev vi fyra familjer. Lyckligtvis fick vi fint väder och grillen blev ett faktum. Jag har aldrig sett mig själv som händig i köket men på sistone har jag börjat tycka det är roligt att röra mig utanför min säkerhetszon. Maten blev lyckad i alla fall och det kändes skönt.

Eftersom vi hade fyra barn att ta hänsyn till Ville 2 år, Emmi 14 mån, Nora 5 mån och Morris 3 mån så träffades vi ganska tidigt. Ljudnivån var hög och det var inte riktigt samma lugn över middagen som för ett par år sedan, men oj vilken härlig miljö! Barn överallt, blöjor överallt, barnvagnar överallt, nappflaskor och nappar överallt. Det enda jag såg var kärleksmirakel och det slog mig när jag satt på golvet och lekte att jag kände mig nöjd! Jag har dessa fyra underbara barn, sex syskonbarn och ytterligare några mirakel i min nära vänkrets och jag känner mig som världens rikaste person. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle kunna känna så när något så stort fattas, men det gjorde jag faktiskt. Jag hann tänka att om det inte blir ”mer” än så här, så är det helt okej. Jag har så många fina kärleksförklaringar runt mig som jag kan skämma bort och få en relation till. De kan väl aldrig få för många vuxna som älskar och ser efter dem?

2 kommentarer