Brunos matte

”Det kommer att förändras så fort du får barn!” Jag trodde faktiskt att jag hade lärt mig att tackla det och att komma med bra gensvar men denna gång överrumplades jag totalt. Dessutom hade jag massa elever runt omkring mig så jag hade nog inte sagt vad jag hade velat ändå. Vi hade en löjlig diskussion om att jag tycker det är meditativt och härligt att vika tvätt, att fixa med tvätten över huvudtaget. Men jag vet ju inte vad det innebär att sköta tvätt eftersom jag inte har några barn. Så fort jag får barn så kommer jag att ångra mitt uttalande… Återigen får jag veta att jag inte vet något om livet som är värt att veta, eftersom jag inte har några barn. Känns trist och lite ledsamt att de flesta verkar ha den inställningen. Okej att jag inte vet något om vad det innebär att vara gravid, att föda fram ett litet knyte eller att få gå och lägga mig bredvid mitt barn om natten och sjunga godnattvisor. Det är tillräckligt illa att jag inte får uppleva detta, och att jag missar allt som är direkt förknippat med barnet, men att jag inte ens kan avgöra vad jag anser om att tvätta eftersom jag aldrig har tvättat åt en hel familj kändes tungt på något sätt. Det är dessutom två kollegor som jag verkligen gillar. Jag vet att det inte var illa ment och jag har faktiskt rätt stort tålamod för korkade kommentarer, men denna gick rakt in av någon anledning. Jag antar att jag inte är så härdad som jag trodde.

Familjerättsbyrån ringde härom dagen och berättade att de inte har tid att ta sig an oss innan jul så vår utredning börjar i januari. Av gammal vana blev jag irriterad och rastlös men efter en liten stund lade sig det faktiskt. Vi har ju ett könummer på AC så det gör inte så mycket att vår utredning skjuts upp ett par månader. Vi har jättemycket att stå i fram till jul, både min man och jag, så det passar oss rätt bra. Dessutom är januari och februari utan tvekan årets tristaste månader, men nu känns de ju helt plötsligt spännande.

Annars mår jag oförskämt bra. Jag har tagit på mig lite extra uppgifter på arbetet och har hittat tillbaka till engagemanget jag kände innan sorgen bosattes sig i mitt hjärta. Jag har även hittat tillbaka till träningen, vilket känns helt underbart. Jag känner mig stark, smidigt och frisk. Min kursare/vän och jag har äntligen bestämt vad vår magisteruppsats ska handla om, alla i min omgivning är friska och julen är runt hörnet. Känner att jag för tillfället är en så’n där irriterande optimist som jag själv kan störa mig på ibland när jag själv inte mår så bra. Jag bjuder på det!

Var på begravning förra helgen. Att begrava en familjemedlem är fasansfullt. Så mycket man skulle vilja säga och göra. Det var ett helt oväntat dödsfall och vi saknar henne så. Begravningen var vacker och ljus. Prästen hade verkligen lyckats fånga essensen av henne.

Döden på nära håll får en verkligen att ta en titt på sitt liv, granska det och utvärdera. Min man och jag har haft många, långa samtal om var vi befinner oss och vart vi är på väg. Om vi är nöjda med vad vi har eller om vi bara nöjer oss. Sådana diskussioner tycker jag alla borde ha med jämna mellanrum men oftast hamnar man i en vardagslunk som känns trygg och bekväm. Det är inget fel i det, om man väljer det, men för mig känns det oerhört viktigt att allt jag gör är ett medvetet val. Jag vill inte titta tillbaka på mitt liv och undra var det tog vägen, och varför jag inte gjorde mer, eller stressade mindre. Oavsett hur man lever kommer man säkerligen att undra hur det hade kunnat bli om man gjorde vissa saker annorlunda, men så länge jag medvetet och aktivt väljer att leva mitt liv på ett visst sätt inbillar jag mig att jag kommer känna mig nöjd i slutändan.

Ta hand om era nära och kära. Man vet faktist inte när man ser dem för sista gången. Morbida ord kanske, men inte mindre sanna för det.

Mitt hjärta blöder för den man som under gårdagen förlorade hela sin familj. Fyra barn och hans fru dog av sviterna efter en villabrand. Det är alltid jobbigare när det händer i ens omedelbara omgivning så klart, men ingen kan vara oberörd av detta öde. Jag mår fysiskt illa när jag tänker på den monumentala sorg han har inom sig just nu. Allt jag gått och retat mig på den senaste tiden ter sig så futtigt och fjantigt. Jag låg i min mans armar igår och bara njöt att av få finnas till i hans närvaro. Jag kramade Bruno så mycket att han blev less på mig. Ibland känner jag mig så oerhört lyckligt lottad, som om Fru Fortuna har riktat sin strålkastare direkt på mig. Det är trist i vanlig ordning att någon annans sorg blir en väckarklocka men jag tänker i min enfald att det är det enda jag kan göra för att hedra dem. Mina tankar går till honom, familjen, släkten och alla vännerna.

Japp, nu är det dags att komma in i bloggandet igen. Tror inte jag har några läsare kvar men jag kan inte gnälla, jag har ju inte direkt bjudit på något att läsa. Men det har varit skönt att ta en paus måste jag säga. Jag visste inte själv att jag behövde en paus, men när det bara blev så och jag märkte att jag fick ångest när jag tänkte på bloggen, avslöjades jag. Nu har vi sommaren bakom oss, jag har börjat jobba för fullt igen, vi har kommit in i våra rutiner och jag märkte att jag började sakna att skriva av mig. Sen puttade Ting mig över kanten när hon skickade ett lite ”var är du?” meddelande. En bamsekram till dig vännen för att du fick mig att känna mig saknad!

Sommaren har varit lång och skön. Vi har vilat mycket och vi insåg nog inte förrän efteråt hur mycket vi behövde att få bara finnas till. Vi hade lite ångest för att vi inte företog oss mer än vad vi gjorde, men med facit i hand tycker jag vi gjorde rätt. Vi vaknade när vi vaknade (eller när Bruno vaknade), drack morgonkaffe i trädgården, åkte ner på stan och fikade eller ut i skogen och promenerade. Vi låg i soffan och kollade film eller bjöd hem vänner och bjöd på grillgott. Vi läste böcker och satt framför datorn, eller så låg vi i varandras armar och gosade. När våra fyra gemensamma veckor hade dragit förbi var vi båda sugna på att återgå till jobbet, träningen och rutinerna i vardagen. Vi hann med en runda till Öland i vanlig ordning och Brunos äventyrslusta mättades åtminstone för en stund. Kan tillägga att Bruno var mer än redo att återgå till dagis efter våra fyra veckor. Det känns underbart att släppa av honom där varje morgon när man vet att han leker dagarna i ända och personalen är att lita på. Idag har han lekt i 6 timmar sammanlagt så han får definitivt tillräckligt med social träning.

Vi är så sugna på att köpa en hund till men vi vill inte förhasta oss. Lite löjligt kanske, men en av anledningarna till att vi tvekar är för att vi vill att Bruno ska känna sig prioriterad lite till. Jag har förstått att många föräldrar tänker så när de går i tankar på ett barn till. Men å andra sidan finns det ju fler fördelar än nackdelar för Bruno med att köpa en vovve till så det dröjer nog inte allt för länge… Nu är det bara rasen vi ska enas om. Jag är helt såld på en Grand Danois men jag har inte lyckats sälja in det till min man riktigt. Han vill hellre ha en Labrador till, vilket jag absolut kan tänka mig också!

Ja, den eviga följetongen om min huvudvärk och bröstsmärtor hänger kvar men inte riktigt lika ihärdigt. Jag har varit hos ännu en läkare som hade en bättre förklaring än stress. Hon visste helt enkelt inte vad det kan vara! Och det köper jag. Hon tog alla tester i världen på mig, EKG, blodprov, tempen, tryckte, lyssande och kände och enligt henne och alla tester är jag frisk som en nötkärna. Trots att jag inte fått några svar när jag gick därifrån kände jag mig ändå ganska upplyft. Om alla tester visar att jag mår bra kan jag slappna av och behöver inte gå och oroa mig. Hon trodde att det var sviter efter min influensa och att min kropp bara behövde ovanligt lång tid på mig denna gång att återhämta mig. Det händer sa hon, det är inte vanligt, men det händer. Jag får små attacker med jämna mellanrum men det är längre och längre mellan gångerna så det går åt rätt håll i alla fall. Huvudvärken kommer och går men även där visar alla tester att jag är frisk. Magnetröntgen kom tillbaka och jag har uppenbarligen inga synliga fel. Det var förstås en oerhörd lättnad men samtidigt frustrerande eftersom det då inte finns något att göra. För tillfället kör jag ”operation ignorera”. Jag tar en tablett, hoppas att det hjälper och fortsätter med det jag höll på med. När jag jobbar är det lättare att förtränga att jag inte mår bra, det är när jag är ledig som det är jobbigt.

På tal om jobb är det fantastiskt roligt att vara tillbaka. Det var utmanande och spännande att läsa igen men det är på arbetsplatsen jag vill vara. Jag gillar att komma hem varje kväll och känna mig socialt mätt och att jag faktiskt har uträttat något för någon annan, det är ju trots allt det mitt yrke går ut på. Magisteruppsatsen ska ju skrivas också så jag lär ha att göra på kvällarna och helgerna. Till det kan jag lägga föräldrautbildningen som börjar på söndag! Jag är egendomligt lugn inför den måste jag säga. Jag tror inte jag har energi att vara så känslomässigt engagerad som jag var i IVF:n. Med handen på hjärtat tror jag också att min man och jag har hamnat i en verklighet där vi verkligen trivs med att vara bara vi och jag är nog lite rädd för att återigen vilja ha något. Det är så skönt att vara nöjd, det har jag inte varit på så länge.

Mer kommer om adoptionen så jag behöver inte drista det ämnet mer ikväll. Nu ska jag gå och krypa ner bredvid min man, slå upp min nya bok, lägga mig tillrätta så han kan smeka mig på ryggen medan vi läser. Jag njuter verkligen av det lilla.